Evangeliet är fördolt för de lärda och kloka - eller åtminstone för somliga av dem, och uppenbarat för dem som är som barn. Däri ligger en viktig ledtråd för oss. Hur mycket vi än läser Bibeln fram- och baklänges så ligger de viktiga sanningarna inte i skarpsinniga teologiska resonemang utan i det som ligger i öppen dag.
Kärleksbudet är alltid i centrum, och de detaljerade regler om vad som är tillåtna eller otillåtna sexuella relationer som upptar vår tids fariséer, de är helt enkelt ett blindspår. Gud älskar oss så låt oss älska varandra. Och låt oss för Guds skull sluta upp med att fördöma varandra över småsaker som vem vi ligger med, vilka kläder vi föredrar och hur vi förhåller oss till vårt kön.Ska det vara så svårt?
söndag 7 juni 2009
måndag 1 juni 2009
Annandag pingst, Jesaja 44:1-8,
Hur relaterar man till Gud när livet är svårt? Vad har man för relation till Gud när man har något som inte alla andra har. I söndagens text talar profeten Jesaja om Herren vår skapare som sett oss i moderlivet. Med mitt perspektiv som funktionshindrad betyder det att Gud sett mig och mitt funktionshinder och att det var något gott.
Att Gud vetat om det men ändå låtit mig få komma till livet för att det fanns plats för mig just här just nu. I vissa ögon är mitt funktionshinder resultatet av ett syndigt leverne, i andra en börda. Jag ser mitt funktionshinder som en välsignelse och jag är tacksam för att Gud gett mig livet. Självklart vet jag att mitt liv är ”svårare” än många andras, men också att det jag fått genomgå har gjort mig stark och gett mig något jag kan dela med mig av till andra. Jag tror också att det var såhär Gud ville ha det. Och den vissheten, om att inget är förgäves som kommer från Gud gör att jag inte lider som så många tror.
När Profeten Jesaja säger att Gud ska gjuta vatten över törstande mark tar jag till mig det med tillit. Jag vet att det är svårt att vara annorlunda oavsett hur vi är det. Men jag vet också att Gud finns där för att lindra det som gör ont och för att stötta oss. Att han kommer att ge oss vatten om vi törstar och att vi inte ska vara rädda. Han såg oss i moderlivet, han visste om och formade oss till sin avbild.
Det tror jag på och på det förtröstar jag när människor möter mig med intolerans och dumhet, när de pratar om synd och bördor svarar jag: Allt som är i mig kommer av Gud och han har lovat att jag inte behöver vara rädd, han ska släcka min törst.
Christine Bylund
Att Gud vetat om det men ändå låtit mig få komma till livet för att det fanns plats för mig just här just nu. I vissa ögon är mitt funktionshinder resultatet av ett syndigt leverne, i andra en börda. Jag ser mitt funktionshinder som en välsignelse och jag är tacksam för att Gud gett mig livet. Självklart vet jag att mitt liv är ”svårare” än många andras, men också att det jag fått genomgå har gjort mig stark och gett mig något jag kan dela med mig av till andra. Jag tror också att det var såhär Gud ville ha det. Och den vissheten, om att inget är förgäves som kommer från Gud gör att jag inte lider som så många tror.
När Profeten Jesaja säger att Gud ska gjuta vatten över törstande mark tar jag till mig det med tillit. Jag vet att det är svårt att vara annorlunda oavsett hur vi är det. Men jag vet också att Gud finns där för att lindra det som gör ont och för att stötta oss. Att han kommer att ge oss vatten om vi törstar och att vi inte ska vara rädda. Han såg oss i moderlivet, han visste om och formade oss till sin avbild.
Det tror jag på och på det förtröstar jag när människor möter mig med intolerans och dumhet, när de pratar om synd och bördor svarar jag: Allt som är i mig kommer av Gud och han har lovat att jag inte behöver vara rädd, han ska släcka min törst.
Christine Bylund
söndag 24 maj 2009
Söndagen före pingst, Johannes 15:26-16:4
Så här skriver Jonas Gardell i sin bok Om Jesus:
”Jag är så trött på att respektera människor som inte respekterar mig. Erkänna människor som inte erkänner mig tillbaka. Detta daltande.
Min Gud är de utsattas Gud, kvinnornas Gud, de homosexuellas Gud. Min Gud är de mobbades Gud, de lidandes Gud, de maktlösas Gud.
Jag förklarar krig mot den andra guden.”
”Jag är så trött på att respektera människor som inte respekterar mig. Erkänna människor som inte erkänner mig tillbaka. Detta daltande.
Min Gud är de utsattas Gud, kvinnornas Gud, de homosexuellas Gud. Min Gud är de mobbades Gud, de lidandes Gud, de maktlösas Gud.
Jag förklarar krig mot den andra guden.”
söndag 17 maj 2009
Bönsöndagen, Första Mosebok 18:26-32
Det fanns inga tio rättfärdiga i Sodom. De var alla mördare och våldtäktsmän, till och med Lots svärsöner. Annars hade historien kunnat sluta annorlunda.
Men i vår värld är det sällan så svart eller vitt. Många kyrkors och nationers talesmän sprider budskap av hat och homofobi, men det betyder inte att det inte finns tio rättfärdiga däri.
Jag önskar att jag en gång ska få se en värld där Kristi kyrka i alla sina manifestationer framträder som en kärlekens budbärare. Men det är långt dit. Vi får hoppas på de tio rättfärdiga.
Men i vår värld är det sällan så svart eller vitt. Många kyrkors och nationers talesmän sprider budskap av hat och homofobi, men det betyder inte att det inte finns tio rättfärdiga däri.
Jag önskar att jag en gång ska få se en värld där Kristi kyrka i alla sina manifestationer framträder som en kärlekens budbärare. Men det är långt dit. Vi får hoppas på de tio rättfärdiga.
Första söndagen i fastan, Första Mosebok 16:1-13
Hagar var i den mest utsatta position man kan tänka sig. Hon var både kvinna, utlänning och slavinna. Och när hon äntligen fann ett sätt att hävda sig som människa och börja räknas för något, då stack det Saraj i ögonen, trots att det var hennes idé göra Hagar till surrogatmamma. Och när konflikten bröt ut, då svek henne både Abram och Herren. Utlämnad till Sarajs godtycke rymde hon.
Men i öknen, ensam och utlämnad åt sig själv, där mötte henne Guds nåd. Det fanns ändå en plats för både henne och hennes son. Själv måste hon underkasta sig och bida sin tid, men hon skulle ge upphov till ett stort folk, som skulle bemästra själva öknen.
Men i öknen, ensam och utlämnad åt sig själv, där mötte henne Guds nåd. Det fanns ändå en plats för både henne och hennes son. Själv måste hon underkasta sig och bida sin tid, men hon skulle ge upphov till ett stort folk, som skulle bemästra själva öknen.
söndag 10 maj 2009
Johannes 16:5-11, femte söndagen i påsktiden
Hjälparen kommer, säger Jesus. Och en av hans eller hennes uppgifter är att visa världen vad synd och rättfärdighet och dom är. Eller egentligen främst att visa vad det inte är, för ordet ”visa” borde snarare ha varit ”tillrättavisa”. Och det behövs sannerligen med tanke på hur mycket dålig teologi som är i omlopp.
Synd är inte att bryta mot lagar och föreskrifter. Synd är att förlora förtroendet för Gud. För motsatsen till tro är inte tvivel utan förtvivlan. Och det är ju synd att förtvivla, för man missar så många möjligheter. Att missa möjligheter, det är synd.
Rättfärdighet är inte att vara bättre än någon annan. Rättfärdighet är myndighet, att inse att vi inte har något synligt rättesnöre utan måste ta eget ansvar för vad som är rätt.
Dom är inte fördömelse över dem som bryter mot normer. Denna världens härskare, djävulen, är den ende som är dömd. Alla vi andra är frikända. Frikända till en frihet under ansvar och med Hjälparens bistånd.
Synd är inte att bryta mot lagar och föreskrifter. Synd är att förlora förtroendet för Gud. För motsatsen till tro är inte tvivel utan förtvivlan. Och det är ju synd att förtvivla, för man missar så många möjligheter. Att missa möjligheter, det är synd.
Rättfärdighet är inte att vara bättre än någon annan. Rättfärdighet är myndighet, att inse att vi inte har något synligt rättesnöre utan måste ta eget ansvar för vad som är rätt.
Dom är inte fördömelse över dem som bryter mot normer. Denna världens härskare, djävulen, är den ende som är dömd. Alla vi andra är frikända. Frikända till en frihet under ansvar och med Hjälparens bistånd.
söndag 3 maj 2009
Fjärde söndagen i påsktiden, Första Petrusbrevet 5:1-4,
I episteltexten för 4:e söndagen i påsktiden talas det om att vara herde för en hjord. Att vaka över den inte av tvång utan självmant så som Gud vill, inte av vinningslystnad utan av hängivenhet.I min tro är vi alla både herde och flock för varandra. Vi ska i vår tro kunna stödja lika väl som att stödja oss på varandra. I vissheten om Kristi kärlek ska vi dela alla bördor stora som små och vi ska dela dem även med dem som inte är kristna. Då gör vi en handling i kärlek, då gör vi Guds vilja.
Vikten av att vara ödmjuk poängteras också i texten, att vi inte gör oss till herrar utan bara till föredömen. För mig är det också viktigt att vi vågar möta varandra i ödmjukhet och mänsklighet. Jesus kom till oss för att visa oss hur det ytterst är att vara människa och för att offra sig som människa. I mitt tidigare kristna liv har jag ofta stött på just dessa ”herrar” snarare än föredömen, som haft svårt att mötas i den ödmjukhet som jag anser vara kristendomens kärna.
Varför det ska vara så svårt vet jag inte. Men jag vet att jag försöker att ödmjuka mig och jag ser att det ger förändring i hur jag blir bemött och sedd av andra. Det är inte svårt att hjälpa om vi känner att vi också kan bli hjälpta när vi behöver det. Det är inte svårt att leda om vi känner att vi också kan bli ledda, inte bara av Gud utan av människor runt omkring oss.
Därför har vi ständigt ett ansvar gentemot oss själva och andra. Att vara ödmjuka så att andra kan vara starka för oss och att vara starka för dem som inte själva kan. Inte alltid behöver det komma ur en uttalad kristen tro för den vi hjälper eller blir hjälpt av, men ofta kan det visa vägen till ett annat sätt att se på oss själva och andra.
Ett synsätt som bottnar i en nåd och en frihet – i ett offer från Gud.
Christine Bylund
Vikten av att vara ödmjuk poängteras också i texten, att vi inte gör oss till herrar utan bara till föredömen. För mig är det också viktigt att vi vågar möta varandra i ödmjukhet och mänsklighet. Jesus kom till oss för att visa oss hur det ytterst är att vara människa och för att offra sig som människa. I mitt tidigare kristna liv har jag ofta stött på just dessa ”herrar” snarare än föredömen, som haft svårt att mötas i den ödmjukhet som jag anser vara kristendomens kärna.
Varför det ska vara så svårt vet jag inte. Men jag vet att jag försöker att ödmjuka mig och jag ser att det ger förändring i hur jag blir bemött och sedd av andra. Det är inte svårt att hjälpa om vi känner att vi också kan bli hjälpta när vi behöver det. Det är inte svårt att leda om vi känner att vi också kan bli ledda, inte bara av Gud utan av människor runt omkring oss.
Därför har vi ständigt ett ansvar gentemot oss själva och andra. Att vara ödmjuka så att andra kan vara starka för oss och att vara starka för dem som inte själva kan. Inte alltid behöver det komma ur en uttalad kristen tro för den vi hjälper eller blir hjälpt av, men ofta kan det visa vägen till ett annat sätt att se på oss själva och andra.
Ett synsätt som bottnar i en nåd och en frihet – i ett offer från Gud.
Christine Bylund
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)