“Så du tycker att när man knullar ska man göra det i röven?” Det fick en kvinnlig kyrkomötesledamot höra efter att hon röstat för att öppna äktenskapet för samkönade par. Hur barnslig och malplacerad en sådan kommentar än må vara så fångar den något väsentligt - att samkönad kärlek är anstötlig för somliga, rentav skamlig.
Men om någon finner att ett rövknull är mer anstötligt än en korsfäst Messias, då har hen inte förstått vad vare sig korsfästelse eller Messias är. Korsfästelse är en förnedring som är värre än en våldtäkt, det är att helt tillintetgöra en människa och rista in maktens överlägsenhet på hennes hjälplösa kropp. Och Messias är inte bara en person och ledstjärna, Messias förkroppsligar vår skiraste längtan och vår djupaste kärlek.
Paulus förkunnar en korsfäst Messias, och han skäms inte för det. För evangeliet är en Guds kraft som räddar den som tror, alltså den som förstår att hålla samman korsfästelse och Messias i samma mening och som förstår skammen i detta, en övermäktig skam som får en att vilja sjunka genom jorden och försvinna. Inför en korsfäst Messias kan du aldrig mer säga: “Jag är i alla fall inte en sån där”, aldrig mer vara stolt. Men du behöver heller aldrig skämmas för att du är människa.
För inför en korsfäst Messias finns det ingen skam mer, ingen anledning att skämmas för något alls, rövknull eller ej. Ingenting är skamligt, utom det som hindrar evangeliet.
söndag 25 januari 2015
söndag 18 januari 2015
Andra söndagen efter trettondagen, Andra Mosebok 33:18-23
Det finns en grekisk myt som berättar om när Demeter, livets gudinna, var deprimerad och inte ville äta, och hur då en gammal käring vid namn Baubo fick henne att skratta genom att dra upp kjolen och visa sin fitta. Så återkom livet till världen.
När folket har avfallit till dansen kring guldkalven och svikit både Gud och Mose så att de båda är alldeles modfällda, då moonar Gud Mose när denne gör anspråk på att få se Guds ansikte. Mose får stå i en klippskreva medan Gud går förbi och till slut så visar Gud honom sin bakdel. Mose skrattade och skrev nya stentavlor och så återkom livet till världen.
När vi alla drabbas av för stort allvar och tror att vi ensamma besitter sanningen, att vi har funnit den korrekta politiska linjen, har knäckt livets gåta eller hittat sanningen om Gud, då står Gud alltid beredd att moona oss och återföra oss till livet.
När folket har avfallit till dansen kring guldkalven och svikit både Gud och Mose så att de båda är alldeles modfällda, då moonar Gud Mose när denne gör anspråk på att få se Guds ansikte. Mose får stå i en klippskreva medan Gud går förbi och till slut så visar Gud honom sin bakdel. Mose skrattade och skrev nya stentavlor och så återkom livet till världen.
När vi alla drabbas av för stort allvar och tror att vi ensamma besitter sanningen, att vi har funnit den korrekta politiska linjen, har knäckt livets gåta eller hittat sanningen om Gud, då står Gud alltid beredd att moona oss och återföra oss till livet.
tisdag 6 januari 2015
Trettondagen, Matteus 2:1-12
De mest oskyldiga misstag kan ibland få de mest förödande konsekvenser. Så var det när de österländska stjärntydarna förstod att en kung hade fötts i Judéen och genast begav sig till det kungliga palatset. Detta självklara antagande kostade otaliga nyfödda barn livet.
Idag är det många som vill kalla sig queerteologer. Men de verkligt queera perspektiven hittar man inte i palatsen, bland de privilegierade. Där föds bara våld och förtryck. Det queera föds i sårbarhet, en helig sårbarhet. H C Andersens lilla sjöjungfru visste vad det kostar att vara tvungen att göra våld på sig själv för att passa in: att man förlorar sin röst och att varje steg känns som att gå på knivar. Att någon gång ha känt detta, det är att vara queer.
Det är i den sårbarheten och smärtan som vi måste börja vårt tänkande och åter finna vår röst, i det som skaver, som en sten i skon. För Herodes verktyg kommer aldrig att riva Herodes hus.
Idag är det många som vill kalla sig queerteologer. Men de verkligt queera perspektiven hittar man inte i palatsen, bland de privilegierade. Där föds bara våld och förtryck. Det queera föds i sårbarhet, en helig sårbarhet. H C Andersens lilla sjöjungfru visste vad det kostar att vara tvungen att göra våld på sig själv för att passa in: att man förlorar sin röst och att varje steg känns som att gå på knivar. Att någon gång ha känt detta, det är att vara queer.
Det är i den sårbarheten och smärtan som vi måste börja vårt tänkande och åter finna vår röst, i det som skaver, som en sten i skon. För Herodes verktyg kommer aldrig att riva Herodes hus.
söndag 4 januari 2015
Söndagen efter nyår, Första Samuelsboken 3:1-10
Eli fick aldrig sova. Gång på gång blev han väckt av den unge Samuel som tjänade hos honom i templet, som kom och väckte Eli och påstod att han hade ropat på honom. Men Eli var en klok man så han blev inte arg utan sa vänligt åt Samuel att gå och lägga sig igen. Men tredje gången gick det upp en talgdank för Eli och han insåg att det var Gud som ropade på Samuel. “Mitt barn” sa han. “Det är Gud som ropar på dig. Gå och hör efter vad Gud vill dig.”
Idag får vi välsigna alla de föräldrar och andra vuxna som möter egensinniga, kanske rentav queera barn som vägrar följa normerna utan går sin egen väg, och särskilt tacka för de kloka föräldrar som inte blir arga utan förmår att vänligt säga: “Mitt barn, det är Gud som ropar på dig. Gå och hör efter vad Gud vill dig.”
Idag får vi välsigna alla de föräldrar och andra vuxna som möter egensinniga, kanske rentav queera barn som vägrar följa normerna utan går sin egen väg, och särskilt tacka för de kloka föräldrar som inte blir arga utan förmår att vänligt säga: “Mitt barn, det är Gud som ropar på dig. Gå och hör efter vad Gud vill dig.”
fredag 26 december 2014
Annandag jul, Apostlagärningarna 6:8-15
Varför stenar man en människa istället för att helt enkelt slå ihjäl henne? Jo, man gör så för att det inte ska finnas någon enskild som är ansvarig. Genom att många kastar varsin sten drar ingen enskild blodskuld över sig. Blodskuld uppstår därför att det är något fruktansvärt att döda en människa, något som får själva jorden att skrika första gången det händer. Men när någon döms till att stenas, då finns det inte en enskild hand som kastar den dödande stenen. Då är hela folket gemensamt ansvarigt. När en moské brinner är också hela folket ansvarigt, oavsett vems hand som kastade bomben. För den som angriper en av oss angriper oss alla.
Stefanos namn betyder krans eller krona, vilket får mig att undra om han är en verklig person eller en symbol, en symbol för de modiga män och kvinnor som fick sätta livet till under Jesus-rörelsens första år. Hans brott var att han var fylld av nåd och kraft och gjorde stora tecken och under. Och jag ska säga att den som kommer till vårt land med två tomma händer och lyckas bygga sig ett liv här, eller den som överlevt en barndom eller ett vuxenliv där en ständigt blir hånad och diskriminerad för sin hudfärg, för sin tro, för sin sexualitet eller sitt könsuttryck och ändå inte blir bitter eller destruktiv, det är en människa som är fylld av nåd och kraft, en människa som gör stora tecken och under.
Men en sådan människa kommer att få fiender, precis som Stefanos. Och om de inte kan hävda sig i en öppen debatt (vilket de sällan kan) så kommer de att anklaga henne för att försöka förändra heliga traditioner, att angripa denna heliga plats och lagen. Och om det vill sig illa kommer de att få henne stenad.
Men den mest fruktansvärda lärdomen av berättelsen om Stefanos är att många goda människor också kommer att kasta sten. Många fina och förträffliga människor (jag är inte sarkastisk nu) kommer att tycka att det visserligen är tråkigt men att de som föll offer för våld och förföljelse inte borde ha provocerat så mycket, att de hade sig själva att skylla. För även Paulus tyckte att det var bra att han dödades.
Stefanos namn betyder krans eller krona, vilket får mig att undra om han är en verklig person eller en symbol, en symbol för de modiga män och kvinnor som fick sätta livet till under Jesus-rörelsens första år. Hans brott var att han var fylld av nåd och kraft och gjorde stora tecken och under. Och jag ska säga att den som kommer till vårt land med två tomma händer och lyckas bygga sig ett liv här, eller den som överlevt en barndom eller ett vuxenliv där en ständigt blir hånad och diskriminerad för sin hudfärg, för sin tro, för sin sexualitet eller sitt könsuttryck och ändå inte blir bitter eller destruktiv, det är en människa som är fylld av nåd och kraft, en människa som gör stora tecken och under.
Men en sådan människa kommer att få fiender, precis som Stefanos. Och om de inte kan hävda sig i en öppen debatt (vilket de sällan kan) så kommer de att anklaga henne för att försöka förändra heliga traditioner, att angripa denna heliga plats och lagen. Och om det vill sig illa kommer de att få henne stenad.
Men den mest fruktansvärda lärdomen av berättelsen om Stefanos är att många goda människor också kommer att kasta sten. Många fina och förträffliga människor (jag är inte sarkastisk nu) kommer att tycka att det visserligen är tråkigt men att de som föll offer för våld och förföljelse inte borde ha provocerat så mycket, att de hade sig själva att skylla. För även Paulus tyckte att det var bra att han dödades.
torsdag 25 december 2014
Juldagen, Lukas 2:1-20
Jag lekte inte med dockor när jag var liten. Pojkar gjorde inte det helt enkelt. Och det var synd, för man kan lära sig mycket genom att leka med dockor. Många relationer och identiteter kan prövas ut, många känslor kan luftas och uttryckas. Det finns så mycket mer än mamma-pappa-barn.
Jag tror att en anledning att Jesusbarnet är så populärt, långt utöver de två korta omnämnandena i Bibeln, är att det för oss är som en Gud-docka. I Jesusbarnet uppenbarar sig Gud för oss i en ofarlig gestalt. Man behöver inte oroa sig för att Jesusbarnet ska slå en med blixten eller så, något man aldrig kan vara riktigt säker på när det gäller den vuxne Gud.
Precis som med en docka som kan gosas och pysslas med, som i stunder när livet gör ont kan få ta emot hårda törnar, och som vid andra tillfällen glöms bort alldeles och blir liggande någonstans, så är Jesusbarnet för oss. För en gångs skull är det vi som är stora och Gud som är liten.
Och jag tror att det är bra. För alla relationer mår bra av att man byter roller någon gång. Att den som alltid tröstar också får bli tröstad. Att den som alltid är stark får vara svag. Och att den som annars bara glider med får ta ansvar.
Det kan gå lite fel ibland och det kan bli några hårda törnar. Men Gud tål det. Och relationer och identiteter kan prövas ut, känslor luftas och uttryckas. Hur ska vi annars bli vuxna?
Jag tror att en anledning att Jesusbarnet är så populärt, långt utöver de två korta omnämnandena i Bibeln, är att det för oss är som en Gud-docka. I Jesusbarnet uppenbarar sig Gud för oss i en ofarlig gestalt. Man behöver inte oroa sig för att Jesusbarnet ska slå en med blixten eller så, något man aldrig kan vara riktigt säker på när det gäller den vuxne Gud.
Precis som med en docka som kan gosas och pysslas med, som i stunder när livet gör ont kan få ta emot hårda törnar, och som vid andra tillfällen glöms bort alldeles och blir liggande någonstans, så är Jesusbarnet för oss. För en gångs skull är det vi som är stora och Gud som är liten.
Och jag tror att det är bra. För alla relationer mår bra av att man byter roller någon gång. Att den som alltid tröstar också får bli tröstad. Att den som alltid är stark får vara svag. Och att den som annars bara glider med får ta ansvar.
Det kan gå lite fel ibland och det kan bli några hårda törnar. Men Gud tål det. Och relationer och identiteter kan prövas ut, känslor luftas och uttryckas. Hur ska vi annars bli vuxna?
onsdag 24 december 2014
Julnatten, Hebreerbrevet 1:1-6
”Jag skall vara hans fader och han ska vara min son”, säger Gud till David. Men innebörden i detta är inte att Gud och David båda är män. David var förvisso man men Gud, som skapade människan till sin avbild till man och kvinna, rymmer uppenbarligen i sitt väsen båda dessa kön och förmodligen en hel mängd som vi ännu inte upptäckt.
Nej, här talar Gud till oss efter vårt mänskliga förstånd. Och Gud använder inte ordet ”son” om David, om Jesus och om hela Israels folk för att säga att de alla är män (för Israels folk rymde minst två kön och förmodligen en hel mängd som vi ännu inte upptäckt). Nej, ordet son betyder här arvtagare, för det var bara söner som hade arvsrätt.
Vad Gud säger är till David, till Jesus, till Israels folk och faktiskt till oss alla (oavsett kön) är följande: ”Mitt barn, du är alltid hos mig och allt mitt är ditt. För du är min arvtagare, den som en dag ska fullborda mitt verk.”
Nej, här talar Gud till oss efter vårt mänskliga förstånd. Och Gud använder inte ordet ”son” om David, om Jesus och om hela Israels folk för att säga att de alla är män (för Israels folk rymde minst två kön och förmodligen en hel mängd som vi ännu inte upptäckt). Nej, ordet son betyder här arvtagare, för det var bara söner som hade arvsrätt.
Vad Gud säger är till David, till Jesus, till Israels folk och faktiskt till oss alla (oavsett kön) är följande: ”Mitt barn, du är alltid hos mig och allt mitt är ditt. För du är min arvtagare, den som en dag ska fullborda mitt verk.”
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)