Apostladagen, Första Petrusbrevet 2:4-10

För dem som inte tror har stenen som husbyggarna ratade blivit en stötesten, en sten som ligger ivägen och som de snubblar på. Och de gör det därför att de inte känner igen kärleken när de ser den. Där vi ser samkönad kärlek ser de bara en förvänd sexdrift. Men när de inte känner igen kärleken så känner de inte igen Kristus.

Likadant med människor som har en könsidentitet som inte passar in i snäva ramar, för somliga blir de en stötesten för dem som inte känner igen sanningen när de ser den. Men vi - homo, bi, trans eller vad vi än är, vi är ett utvalt släkte, ett heligt folk. Vi som förut var ett folk är nu Guds folk. Och vi är kallade att visa vägen till Guds rike.

En ledtråd: Man känner igen det på att människor älskar varandra och på att alla är sig själva utan förbehåll.

Den helige Johannes döparens dag, Lukas 1:57-66

Att få ett nytt namn är en viktig händelse för många transpersoner, ofta ett namn man valt själv och som uttrycker den man är. För Johannes gick denna process mycket fortare, tack vare att hans föräldrar hade fått en gudomlig uppenbarelse som sa dem vem han skulle bli och vad han skulle heta, trots att det inte fanns någon i hans släkt som bar det namnet. 

För många föräldrar till homo-, bi- eller transsexuella så kommer det ofta som en överraskning att ens barn inte är den man tror. Men tack vare lyhördhet, ödmjukhet och mycket kärlek så lyckas ändå många följa sina barn i deras process och bejaka deras namn och identitet. Och även om det inte sker med stora åthävor så är det ändå ett Guds under som sker, varje gång.

Midsommardagen, Apostlagärningarna 17:22-31

"I honom är det som vi lever, rör oss och är till", säger Paulus. Tänk om det är så. Tänk om Gud är som en gravid kvinna som bär hela världen i sin mage, skyddar den med sin egen kropp och låter den växa till sig samtidigt som Gud när den med sig själv. Att Gud inte skapar världen som när en trollkarl trollar fram något med sitt trollspö utan att Gud låter världen växa i sig och inte släpper den ifrån sig förrän den är mogen att klara sig själv. Då skulle allt i världen vara präglat av Gud, älskat av Gud och en del av Guds plan, även om det vi ser omkring oss inte liknar det som ska komma mer än vita och gula liknar en kyckling.

Tredje söndagen efter trefaldighet, Efesierbrevet 2:1-10

"Du ska inte glömma att flickor också kan vara söta." Det var vad psykologen sa till mig när jag var sjutton år och just hade insett att jag var homosexuell. Och jag var dum nog att lyssna till det och gjorde åtminstone en flicka väldigt illa.

Jag tror att de flesta HBT-personer har gått igenom en fas när vi försökte vara heterosexuella eller cispersoner. Då var vi döda, när vi levde på denna tidens och världens vis, när vi följde våra mänskliga begär att få smälta in och vara som andra och handlade som massan och normen ville.

Jag tror inte att Paulus (om det nu är han som skriver) tänker på sex när han skriver om köttets (inte kroppens) begär, utan det handlar om det världsliga sättet att tänka, anpassningen efter normen, självhävdelse i en värld med osunda ideal, något som förvisso leder till döden.

Men Guds nåd och kärlek har gjort oss levande med Kristus och gett oss styrka att vara oss själva helt och fullt.

Andra söndagen efter trefaldighet, Femte Moseboken 7:6-9

Vi HBT-personer är ett särskilt utvalt folk. Även om det är en fiktion (precis som alla nationaliteter) så tror jag att det är en bild som är värd att hålla fast vid, trots att postmodernismen fnyser åt alla sådana kategorier och trots att identitetspolitik har fallit ur modet. Det finns nog anledning att ta till sig en del av kritiken mot identitetspolitiken (inte minst homonormativiteten) men jag tror att det mer handlar om att man har definierat sin identitet för snävt. Jag tror att vi måste börja erinra oss att vi är ett folk och att vi behöver hålla ihop, för vi är små och våra fiender är många. Men det får inte förleda oss till chauvinism eller till att stänga någon ute som vill sluta sig till oss.

För det är inte för att vi är större, bättre eller vackrare som vi är utvalda, utan för att vi har en särskild kallelse. Vi är kallade att visa att man kan leva annorlunda. Att man kan älska annorlunda, ha sex annorlunda och använda könsuttryck på andra sätt. Vi är kallade att vara en påminnelse om att människor är olika, att Gud skapade oss olika och att det är något gott och en rikedom.

Och hur mycket våld och förtryck, hur mycket vi än föraktas och förklaras för sjuka eller perversa, så kommer vi alltid att finnas kvar, för Gud håller sitt förubnd och visar godhet i tusen släktled mot dem som älskar honom och håller hans bud. Vi kommer inte att försvinna, och vi ska ingenstans.

We're here. We're queer. Get used to it.

Tredje söndagen i fastan, Jesaja 59:14-17

Jag hade en hetsig diskussion på nätet nyligen. Det gällde huruvida en (förmodligen påhittad) person kunde bli kränkt av regnbågsflaggor i kyrkan. En rad liberala människovänner slöt genast upp för att försvara denna persons rättigheter och lät därmed homofober och heteronormativa inta ytterligare lite av det rum som vi hbt-kristna kämpat oss till.

Men Jesaja visste det, Jesus visste det och alla som har varit i närkamp med ondskan vet det: Det går inte att argumentera med homofober, sverigedemokrater och andra fascister. De spelar nämligen inte enligt reglerna. Om du hittar ett vattentätt argument för att slå omkull deras bibeltolkning (eller vad det vara månde) så byter de bara fot och fortsätter. De har nämligen en agenda som inte har något med yttrandefrihet eller respekt för andra att göra.

Därför kommer aldrig några välmenande liberala argument och ingen felciterad Voltaire i världen att hjälpa när det gäller att driva det onda tillbaka utan bara en kompromisslös helig vrede. Med det menar jag inte att vi ska sänka oss till deras nivå utan att vi inte ska nedlåta oss till att argumentera med dem.

Därför att det som frågan gäller inte ska behöva argumenteras om: omsorgen om alla människors rättigheter och - när dessa rättigheter kommer i konflikt – att särskilt värna om de svaga, dessa mina minsta som Jesus talade om. Vilka dessa är är inte alltid så lätt att se och det kan finnas olika uppfattningar om det. Men det finns ingen ursäkt för att någonsin avvika från den ambitionen, och Jesu minsta lär knappast vara de som blir upprörda av regnbågsflaggor för att de inte kan utöva sin religion utan att kränka andra.

Tionde söndagen efter trefaldighet, Första Korinthierbrevet 12:12-26

Om vi kristna är en enda kropp så är Paulus ord till oss glasklara. "[D]e delar som vi skäms för omger vi med så mycket större anständighet, något som de anständiga delarna inte behöver." Det betyder att de människor i vår gemenskap som vi skäms för behöver vi omge med så mycket större anständighet. Men det betyder inte att vi ska bemöta dem med distans och fnysningar eller sätta näsan i vädret. Nej, det betyder att vi ska bemöta dem med moralisk anständighet, med ett schysst bemötande, och att tänka extra noga på hur vi är mot dem, något som vi inte behöver med dem som vi redan tycker om.