Fjortonde söndagen efter trefaldighet, Första Korinthierbrevet 1:10-13

"Har Kristus blivit delad?" frågar Paulus sarkastiskt. Eller snarare "Har Kristus blivit utskiftad", som man utskiftar ett arv, där var och en tar sin del. Det är ju ingen hemlighet direkt att arvstvister lockar fram det sämsta hos människan.

Men arvet efter Kristus är inte av samma slag som arvet efter en rik släkting. Det är till sin natur odelbart. Det tillkommer alla i lika mån. Så de som försöker stänga kyrkans dörrar och förbehålla frälsningen för några få, de har inte förstått uppståndelsens sanna innebörd.

Trettonde söndagen efter trefaldighet, Jeremia 38:7-13

Eved-Melek var svart – han var från Nubien, nuvarande Sudan, han var eunuck, så han hade breda höfter och pipig röst, och han var slav. Han var inte just någon man hade djup respekt för. Ändå var det han som fick se till att dra upp Jeremia ur brunnen och på så sätt rädda hans liv. Varför gjorde han det? Ja, det var inte av medmänsklighet, det kan jag lova, för den tanken var inte uppfunnen än.

När Eved-Melek hastar iväg och knyter ihop alla klädtrasor han kan hitta så kanske han helt enkelt tänker på lagens ord att om ens åsna faller ner i en brunn på sabbaten så är det tillåtet att dra upp den. Även om nu Jeremia var en åsna så förtjänade han i alla fall samma behandling som sina fyrbenta likar. Det har alltså inte med medmänsklighet att göra, för han skulle ju göra det även för en åsna. Men det har definitivt med lagen att göra.

Så denna svettiga och fjolliga, gamla och tjocka svarte man som rotar efter klädtrasor i sin garderob, han visar sig förstå lagen bättre än alla de laglärda. Och till och med hans namn är en rebus. Eved-Melek, kungens slav. Eller: slaven som är en konung. I honom anar vi Kristus.

Tolfte söndagen efter trefaldighet, Andra Moseboken 23:10-12

Sex år ska du odla jorden, säger Gud till människorna genom Mose, men det sjunde året ska du låta marken vila och ligga i träda. Är det då så konstigt att tänka sig att även människor i någon mån kan bli befriade från kravet att fortplanta sig till varje pris? Är det inte rimligt att tänka sig att inte alla människor och inte vid alla skeden i livet måste gifta sig och skaffa barn?

Heteronormen är inte av Gud given, och den är inte ens till gagn för människor. Särskilt inte när den inte medger en sabbat.

Elfte söndagen efter trefaldighet, Matteus 23:1-12

Nog finns det gott om människor som gärna binder tunga bördor åt andra, men aldrig rör ett finger för att rätta till dem. Det är lätt att fördöma synder, både verkliga och påhittade, som man aldrig själv har frestats av. Och jag skulle vilja se den moralist som är mer upptagen av egna än av andras synder, det må sedan gälla muslimer eller homosexuella.

Det är lätt för de privilegierade med sina fina platser längst fram och sina breda manteltofsar att tala om för andra hur man ska leva. Men jag tror inte någon undervisning kan mäta sig med att visa med sitt eget exempel. Och då räcker det inte med att leva oförvitligt enligt sina egna normer. Nej, det gäller att gå en mil i någon annans mockasiner. Att våga kliva ner från sina höga hästar och möta andra, att se dem i ögonen som man smädar och fördömer från tryggt avstånd i Kyrkans tidning eller predikstolen.

Vi behöver inte acceptera allt eller gilla allt. Men vi är kallade att ta Kristus som förebild, som mötte alla i ögonhöjd och som var beredd att ta de yttersta konsekvenserna av sina ställningstaganden. Det är undervisning. Allt annat är halm.

Tionde söndagen efter trefaldighet, Josua 28:16-18

Amoreerna var ett folk som dominerade Mellanöstern ungefär 2000 f.Kr, och sedan uppgick i andra folk. Vid Josuas tid bör de mest ha varit ett dunkelt minne, och ännu mer så när Josuas bok skrevs många hundra år senare. De är snarare en synonym för kananéerna, en annan obestämd term för "de där andra".

På senare tid har det varit flera obehagliga artiklar i Kyrkans tidning, som tar HBT-frågorna som en ursäkt för att tala illa om muslimer. Det är livsviktigt att vi inte går i den fällan. För det är samma tänkande som skapar islamofobi som homofobi, att stöta ut och helst utrota "de där andra".

Vi måste kämpa för en värld som tillåter mångfald. Om det betyder att vi själva måste ändra oss så är det hög tid.

Nionde söndagen efter trefaldighet, Lukas 16:1-13

Den ohederlige förvaltaren är en figur inspirerad av den romerska komedin. Han är en paradoxal figur som förvaltar enorma rikedomar men själv inte äger något, en som dansar på randen till avgrunden. Precis som parasiten är han en hjälplös figur som är beroende av andras välvilja och sin egen list.

Såsom queera i en heteronormativ kyrka är vi också fast i ett nät av dubbelbestraffningar. För att skapa oss ett livsrum måste vi ibland omtolka Bibeln lika radikalt som den ohederlige förvaltaren gör med skuldebreven. Och Herren gillar det, för skuldebreven var ju inte rättfärdiga till att börja med. Likaså måste vi lära oss att omvälva tolkningar som inte är rättfärdiga för att skapa oss ett livsrum här där vi alltid kommer att vara beroende av den ohederliga heteronormen.

Åttonde söndagen efter trefaldighet, Jeremia 7:1-7

När är Herrens tempel inte Herrens tempel? Ja, det är lätt att se att det inte har med det yttre att göra. Det har inte med byggnadens rikedom eller skönhet att göra, inte med rikedomen i riten som utspelar sig där, inte i hur mycket offer man bär fram eller hur mycket kollekt man ger.

Det är bara en sak som spelar roll: om människorna där möter Gud och följer Guds lag, om vi förtrycker invandraren, änkan och den faderlöse och låter oskyldigt blod flyta. Därmed är det inte prästerna och de heliga som avgör om en byggnad är Herrens tempel eller ej. Det är invandraren, änkan och den faderlöse, de fattiga, de förtryckta, de utstötta. Inte de som stoltserar med lagen, utan de som är beroende av lagen, som har fallit mellan maskorna i det sociala skyddsnätet. Helt enkelt de som är queera.