Tjugofjärde söndagen efter trefaldighet, Matteus 24:3-14

”En morgon vaknade Bella och hade fått nog.” Jag vet inte hur många av er som är gamla nog att känna igen inledningen till Helen Zahavis En jävla helg. För er som inte är det kan jag sammanfatta med att det handlar om Bella som bor i en källarlägenhet och har råkat ut för en stalker som utsätter henne för sexuella trakasserier så att hon knappt vågar gå ut och måste ha gardinerna fördragna.

Sen handlar boken om hur hon ger sig ut på vendetta med en hammare och slår ihjäl honom och några andra äckliga karlar av bara farten. Inte så konstruktivt kanske men definitivt befriande. Men det som jag mest fick ut av boken är att det handlar inte om kränkningar. Kränkningar är alltid i någon mån subjektiva. Det handlar om att man blir sårad, ledsen och rädd. Men det som fick Bella att lägga hammaren i handväskan, det handlade inte om kränkningar utan om livsrum. Hon fick sitt livsrum inskränkt, sin handlingsfrihet. Hon som bodde i en sunkig källarvåning i bostadsbristens London, kunde inte ens ha fönstret öppet på grund av ett karläckel som spanat in henne.

Jag tror att vi var och en skulle kunna ställa oss upp här och nu med en berättelse som liknar Bellas, för vi har alla fått våra livsrum inskränkta. Det är därför vi är här. Och det är något som pågår hela tiden. Stridslarm och krigsrykten, folk som reser sig mot folk och rike mot rike, och hbtq-personer, romer, flyktingar och andra grupper som ingen tycker om utlämnas till att plågas och dödas.

Och kanske värst av allt: många falska profeter framträder och månglar hat i Jesu namn, och kärleken kallnar. Vart ska vi vända oss och vem ska vi tro på när de som kallar sig kristna är de värsta hatarna, när man försöker använda kyrkan som en plattform för att sprida hat och när folk i mängd lämnar kyrkan för att Antje Jackelén inte lånar sig till att hetsa mot muslimer.

Jesus har gett oss svaret, strax efter vår text. ”Liksom blixten kommer från öster och lyser ända till väster, så blir det vid Människosonens återkomst. Där kadavret ligger, där samlas gamarna.” Gud är kärlek, det går inte att ta fel på, och allt som inte är kärlek, allt som leder till våld och till att människor exkluderas, det är inte av Gud. Svårare är det inte. Sverigedemokraterna och de andra fascisterna är gamar. De blir riktigt farliga först när kärleken är död.

Så krama varandra hårt och håll fast i kärleken, för den som håller ut till slutet skall bli räddad.

Trettonde söndagen efter trefaldighet, Romarbrevet 13:8-10

Den som älskar sin medmänniska har uppfyllt lagen. Alla buden, inte minst budet "Du skall inte ha begär" som så ofta slås i huvudet på oss, sammanfattas i budet att älska sin nästa som sig själv. Det är alltså inte begäret som sådant som Paulus eller Jesus fördömer, bara det begär som står i strid med kärleken. Det är det begär som driver oss att såra, utnyttja och kränka varandra som avses, begäret att behandla andra som ting. Kärleken däremot vållar ingen något ont, oavsett vilken sorts kärlek det är, och alldeles oavsett kön eller andra mänskliga skillnader.

Tolfte söndagen efter trefaldighet, Lukas 13:10-17

Jag besökte i helgen min svärmors barndomshem. Det var ett charmigt gammalt hus från 1800-talet som moderniserats och fått moderna bekvämligheter. Men det var förfärligt lågt i tak och jag slog upprepade gånger i huvudet när jag skulle in i sovrummet. Det var ett fint ställe att åka på semester till men jag skulle inte vilja bo där. Ibland tänker jag att det är likadant med vår kyrka. Den är fin och full av traditioner som fyller en viktig funktion, men det går inte att bo där för att det är för lågt i tak. Och det går inte riktigt att höja taket utan att riva hela bygget, så som det fått sin form någon gång på 1800-talet (så känns det i alla fall). Många människor söker sig till kyrkan på högtidsdagar eller i krissituationer men det är få som vill bo där. Hur kan vi skapa en kyrka som är både beboelig och igenkännlig?

Elfte söndagen efter trefaldighet, Romarbrevet 7:14-25

Ända sedan Augustinus har vi en tendens att tro att Paulus hade lika svårt som Augustinus att
tygla sina lustar. Det stämmer inte. Paulus levde i celibat och verkar ha trivts utmärkt med det.
Sex var inget som intresserade honom särskilt.

När Paulus talar om sin köttsliga, alltså världsliga natur, då talar han om sin oförmåga att göra
sig fri från de internaliserade normer han bär med sig. Precis som vi idag inte kan undgå att
återfalla i rasistiska eller sexistiska tänkesätt, oftast utan att ens märka det, så märkte Paulus
till sin stora sorg att han ständigt återföll till ett behov att hävda sig framför andra, att fördöma
och tro sig vara bättre än andra, sådan som Paulus var när han förföljde de kristna.

Dödens kropp är en kropp som står i dödens tjänst, som när ryska nazister torterar småpojkar
till döds, predikanter sprider hat i Uganda eller när unga människor nätmobbas till självmord.

Vi arma människor, vem ska befria oss från vår rasism, sexism och internaliserade homofobi?
Paulus tackar Gud genom Jesus Kristus, och vi får också sätta vårt hopp till honom.

Tionde söndagen efter trefaldighet, Matteus 18:18-22

De som har lärt mig mest om förlåtelse är de av mina vänner som är vegetarianer eller veganer. Det finns många argument för att äta vegetariskt, de flesta bra och några dåliga. Trots detta har vegetarianer sällan eller aldrig anmärkt på att jag äter kött, eller tagit avstånd från mig på grund av detta. Vi har helt enkelt anpassat oss. Man tar lite hänsyn och undviker vissa ämnen (om man inte är beredd att följa diskussionen dit den bär), och när man äter tillsammans så får man se till att alla kan äta gott, vare sig man äter samma mat eller olika. Det innebär inte att de ger avkall på sin övertygelse, men genom sitt tysta föredöme utövar de ett envist inflytande på mig, och innerst inne vet jag att de har rätt.

Jag önskar att vi kristna kunde göra likadant.

Nionde söndagen efter trefaldighet, Ordspråksboken 3:27-32

"Tvista inte med någon utan fog, med en som inte har gjort dig något ont."

Jag tror att nästan allt ont som vi inom kristenheten gör mot varandra, och särskilt det som HBTQ-personer och andra minoriteter får stå ut med varje dag, kunde undvikas om vi lärde oss att leva upp till denna enkla devis.

Att leva och låta leva kan vara en utmaning men vi är inte kallade till att rätta till allt ont i världen, särskilt inte med våld (och våld kan ta sig många former, inte minst maktmissbruk), hur frestande det än kan te sig.  Mycket måste vi lämna i Guds händer.

Åttonde söndagen efter trefaldighet, Matteus 7:22-29

Vissa schatteringar inom kristenheten talar ofta och gärna om "klassisk kristendom", som om det fanns något sådant. Som om inte kristenheten från allra första början, till och med innan Jesu död, var full av olika tolkningar och stridande viljor. Och Jesus lät dem hållas. Mångfalden är en nödvändighet för en rörelse om den ska överleva. 

Ofta brukar det med "klassisk kristendom" förutom att man är emot homosexualitet och aborter koka ner till att man profeterar högljutt om Jesus. Om de gör underverk kan man diskutera men de har onekligen gjort storverk för fattiga och missbrukare.

Till människor som alldeles liknar dessa säger Jesus: "Jag känner er inte. Försvinn härifrån, ni ondskans hantlangare." Det är en tankeställare för oss alla. Hur goda vi än tror att vi är så är det inte säkert att Jesus skulle vilja kännas vid våra handlingar. Det är helt enkelt som Tage Danielsson säger. "Utan tvivel är man inte klok."