Fjärde söndagen i påsktiden

Misshagliga kroppar har människor alltid strävat efter att hålla ifrån sig. Till och med när man bar fram offerdjurens blod i templet så dumpade man kadavren utanför stadsmuren. Där dumpade man också sopor, och där begravde man sina döda. Det var en plats som var både rituellt oren och ohälsosam, men ändå fanns det människor som var hänvisade till att leva på sådana platser: de som var beroende av andra människor men som de andra inte ville kännas vid. Sjuka, brottslingar, de som plågades av demoner, de fick leva där utanför i marginalen. Men genom att Jesus led och dog just på den platsen, den plats ingen ville veta av, så helgade han både platsen och de människor som gjort den till sin.

Även vi vill helga alla de platser och människor som ingen vill veta av genom att gå ut till honom utanför lägret och dela hans smälek. Här på jorden har vi ingen stad som välkomnar oss, men vi söker den stad som ska komma.

Fastlagssöndagen, Första Korinthierbrevet 13:1-13

Jag blir alltid lite illa till mods när jag hör Kärlekens lov på bröllop. Det är en text som är så vacker att den blir lite förrädisk, för vi hör inte vad den egentligen säger. I själva verket är det inte alls några bra råd för tvåsamhet som ges: att bära allt, tro allt, hoppas allt och uthärda allt kan ju vara rent katastrofalt i en relation som präglas av misshandel eller missbruk, som tyvärr alltför många relationer gör. Då är det viktigt att våga säga nej och ibland till och med bryta upp.

Försöker jag då rätta Paulus? Inte alls. För Paulus skriver inte till par. Han menar tvärtom att även den som är gift helst ska leva som om den inte vore det, att äktenskapet och tvåsamheten inte ska vara fokus i våra liv. Istället skriver han till församlingar om att låta kärleken flöda fritt.

Vi ska hälsa alla våra medkristna med en helig kyss, så som man behandlar familjemedlemmar. Vi ska alla bokstavligen vara en enda stor familj, och det är ingen liten utmaning. I den situationen kommer Paulus ord till sin rätt, för då är det avgörande att inte vara utmanande, inte självisk och inte brusa upp, att inte ha sin glädje i orätten utan glädjas med sanningen. Allt detta är nödvändigt för att en gemenskap, en församling, ska kunna fortleva, att vi förmår tona ner oss själva, ha tålamod och glädjas med sanningen, det vi har gemensamt. Då kan vi i den hämta ny kraft att leva tillsammans.

Det är en kärlek som inte är begränsad till tvåsamhet eller heterosexualitet, utan som omfattar alla. Det är en kärlek som spränger alla gränser, trotsar alla hinder och som ger oss en försmak av Guds kärlek till oss. För ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då ska vi se ansikte mot ansikte.

Kyndelsmässodagen, Första Johannesbrevet 1:5-7

Om en sak är judendom, kristendom och islam eniga: Gud är barmhärtig. Det är den i särklass viktigaste sanningen i alla våra tre religioner (liksom i många andra) och det upprepas gång på gång i alla våra heliga skrifter. Det betyder att om vi ska lära oss att förstå Gud så måste vi lära oss barmhärtighet. Och barmhärtighet är inte välgörenhet. Den vanligaste bilden i alla våra heliga skrifter är en mors kärlek till sitt barn (när den är som bäst), kompromisslös och starkare än döden, som Guds kärlek till oss. Men barmhärtighet kan också översättas med generositet. För vi kanske inte förmår älska alla människor, men vi kan alltid vara generösa.

Den muslimska teologen Riffat Hassan höll igår på Teologifestivalen ett långt tal och bevisade noga att om vi ska tala om Gud så måste vi tala med barmhärtighet, alltså med generositet. För om vårt tal och våra slutsatser är obarmhärtiga och ogenerösa, om våra slutsatser blir homofoba eller rasistiska eller förtryckande mot någon enda människa, då har vi tänkt fel och måste börja om. För om vi säger att vi har gemenskap med Gud men vandrar i mörkret, då ljuger vi. Ingen teologi som leder till hat och förtryck är av Gud. För Gud är ljus och inget mörker finns i Gud.

Så länge vi famlar i mörkret så kommer vi att snubbla in i varandra och göra varandra illa. Det är därför vi inte ska möta ont med ont. Mörker fördrivs inte med mörker. Först i generositetens ljus kan vi se varandra, först då kan vi börja ana Gud.

Tredje söndagen efter trettondagen, Romarbrevet 1:16-17

“Så du tycker att när man knullar ska man göra det i röven?” Det fick en kvinnlig kyrkomötesledamot höra efter att hon röstat för att öppna äktenskapet för samkönade par. Hur barnslig och malplacerad en sådan kommentar än må vara så fångar den något väsentligt - att samkönad kärlek är anstötlig för somliga, rentav skamlig.

Men om någon finner att ett rövknull är mer anstötligt än en korsfäst Messias, då har hen inte förstått vad vare sig korsfästelse eller Messias är. Korsfästelse är en förnedring som är värre än en våldtäkt, det är att helt tillintetgöra en människa och rista in maktens överlägsenhet på hennes hjälplösa kropp. Och Messias är inte bara en person och ledstjärna, Messias förkroppsligar vår skiraste längtan och vår djupaste kärlek.

Paulus förkunnar en korsfäst Messias, och han skäms inte för det. För evangeliet är en Guds kraft som räddar den som tror, alltså den som förstår att hålla samman korsfästelse och Messias i samma mening och som förstår skammen i detta, en övermäktig skam som får en att vilja sjunka genom jorden och försvinna. Inför en korsfäst Messias kan du aldrig mer säga: “Jag är i alla fall inte en sån där”, aldrig mer vara stolt. Men du behöver heller aldrig skämmas för att du är människa.

För inför en korsfäst Messias finns det ingen skam mer, ingen anledning att skämmas för något alls, rövknull eller ej. Ingenting är skamligt, utom det som hindrar evangeliet.

Andra söndagen efter trettondagen, Andra Mosebok 33:18-23

Det finns en grekisk myt som berättar om när Demeter, livets gudinna, var deprimerad och inte ville äta, och hur då en gammal käring vid namn Baubo fick henne att skratta genom att dra upp kjolen och visa sin fitta. Så återkom livet till världen.

När folket har avfallit till dansen kring guldkalven och svikit både Gud och Mose så att de båda är alldeles modfällda, då moonar Gud Mose när denne gör anspråk på att få se Guds ansikte. Mose får stå i en klippskreva medan Gud går förbi och till slut så visar Gud honom sin bakdel. Mose skrattade och skrev nya stentavlor och så återkom livet till världen.

När vi alla drabbas av för stort allvar och tror att vi ensamma besitter sanningen, att vi har funnit den korrekta politiska linjen, har knäckt livets gåta eller hittat sanningen om Gud, då står Gud alltid beredd att moona oss och återföra oss till livet.

Trettondagen, Matteus 2:1-12

De mest oskyldiga misstag kan ibland få de mest förödande konsekvenser. Så var det när de österländska stjärntydarna förstod att en kung hade fötts i Judéen och genast begav sig till det kungliga palatset. Detta självklara antagande kostade otaliga nyfödda barn livet.

Idag är det många som vill kalla sig queerteologer. Men de verkligt queera perspektiven hittar man inte i palatsen, bland de privilegierade. Där föds bara våld och förtryck. Det queera föds i sårbarhet, en helig sårbarhet. H C Andersens lilla sjöjungfru visste vad det kostar att vara tvungen att göra våld på sig själv för att passa in: att man förlorar sin röst och att varje steg känns som att gå på knivar. Att någon gång ha känt detta, det är att vara queer.

Det är i den sårbarheten och smärtan som vi måste börja vårt tänkande och åter finna vår röst, i det som skaver, som en sten i skon. För Herodes verktyg kommer aldrig att riva Herodes hus.

Söndagen efter nyår, Första Samuelsboken 3:1-10

Eli fick aldrig sova. Gång på gång blev han väckt av den unge Samuel som tjänade hos honom i templet, som kom och väckte Eli och påstod att han hade ropat på honom. Men Eli var en klok man så han blev inte arg utan sa vänligt åt Samuel att gå och lägga sig igen. Men tredje gången gick det upp en talgdank för Eli och han insåg att det var Gud som ropade på Samuel. “Mitt barn” sa han. “Det är Gud som ropar på dig. Gå och hör efter vad Gud vill dig.”

Idag får vi välsigna alla de föräldrar och andra vuxna som möter egensinniga, kanske rentav queera barn som vägrar följa normerna utan går sin egen väg, och särskilt tacka för de kloka föräldrar som inte blir arga utan förmår att vänligt säga: “Mitt barn, det är Gud som ropar på dig. Gå och hör efter vad Gud vill dig.”

Annandag jul, Apostlagärningarna 6:8-15

Varför stenar man en människa istället för att helt enkelt slå ihjäl henne? Jo, man gör så för att det inte ska finnas någon enskild som är ansvarig. Genom att många kastar varsin sten drar ingen enskild blodskuld över sig. Blodskuld uppstår därför att det är något fruktansvärt att döda en människa, något som får själva jorden att skrika första gången det händer. Men när någon döms till att stenas, då finns det inte en enskild hand som kastar den dödande stenen. Då är hela folket gemensamt ansvarigt. När en moské brinner är också hela folket ansvarigt, oavsett vems hand som kastade bomben. För den som angriper en av oss angriper oss alla.

Stefanos namn betyder krans eller krona, vilket får mig att undra om han är en verklig person eller en symbol, en symbol för de modiga män och kvinnor som fick sätta livet till under Jesus-rörelsens första år. Hans brott var att han var fylld av nåd och kraft och gjorde stora tecken och under. Och jag ska säga att den som kommer till vårt land med två tomma händer och lyckas bygga sig ett liv här, eller den som överlevt en barndom eller ett vuxenliv där en ständigt blir hånad och diskriminerad för sin hudfärg, för sin tro, för sin sexualitet eller sitt könsuttryck och ändå inte blir bitter eller destruktiv, det är en människa som är fylld av nåd och kraft, en människa som gör stora tecken och under.

Men en sådan människa kommer att få fiender, precis som Stefanos. Och om de inte kan hävda sig i en öppen debatt (vilket de sällan kan) så kommer de att anklaga henne för att försöka förändra heliga traditioner, att angripa denna heliga plats och lagen. Och om det vill sig illa kommer de att få henne stenad.

Men den mest fruktansvärda lärdomen av berättelsen om Stefanos är att många goda människor också kommer att kasta sten. Många fina och förträffliga människor (jag är inte sarkastisk nu) kommer att tycka att det visserligen är tråkigt men att de som föll offer för våld och förföljelse inte borde ha provocerat så mycket, att de hade sig själva att skylla. För även Paulus tyckte att det var bra att han dödades.

Juldagen, Lukas 2:1-20

Jag lekte inte med dockor när jag var liten. Pojkar gjorde inte det helt enkelt. Och det var synd, för man kan lära sig mycket genom att leka med dockor. Många relationer och identiteter kan prövas ut, många känslor kan luftas och uttryckas. Det finns så mycket mer än mamma-pappa-barn.

Jag tror att en anledning att Jesusbarnet är så populärt, långt utöver de två korta omnämnandena i Bibeln, är att det för oss är som en Gud-docka. I Jesusbarnet uppenbarar sig Gud för oss i en ofarlig gestalt. Man behöver inte oroa sig för att Jesusbarnet ska slå en med blixten eller så, något man aldrig kan vara riktigt säker på när det gäller den vuxne Gud.

Precis som med en docka som kan gosas och pysslas med, som i stunder när livet gör ont kan få ta emot hårda törnar, och som vid andra tillfällen glöms bort alldeles och blir liggande någonstans, så är Jesusbarnet för oss. För en gångs skull är det vi som är stora och Gud som är liten.

Och jag tror att det är bra. För alla relationer mår bra av att man byter roller någon gång. Att den som alltid tröstar också får bli tröstad. Att den som alltid är stark får vara svag. Och att den som annars bara glider med får ta ansvar.

Det kan gå lite fel ibland och det kan bli några hårda törnar. Men Gud tål det. Och relationer och identiteter kan prövas ut, känslor luftas och uttryckas. Hur ska vi annars bli vuxna?

Julnatten, Hebreerbrevet 1:1-6

”Jag skall vara hans fader och han ska vara min son”, säger Gud till David. Men innebörden i detta är inte att Gud och David båda är män. David var förvisso man men Gud, som skapade människan till sin avbild till man och kvinna, rymmer uppenbarligen i sitt väsen båda dessa kön och förmodligen en hel mängd som vi ännu inte upptäckt.

Nej, här talar Gud till oss efter vårt mänskliga förstånd. Och Gud använder inte ordet ”son” om David, om Jesus och om hela Israels folk för att säga att de alla är män (för Israels folk rymde minst två kön och förmodligen en hel mängd som vi ännu inte upptäckt). Nej, ordet son betyder här arvtagare, för det var bara söner som hade arvsrätt.

Vad Gud säger är till David, till Jesus, till Israels folk och faktiskt till oss alla (oavsett kön) är följande: ”Mitt barn, du är alltid hos mig och allt mitt är ditt. För du är min arvtagare, den som en dag ska fullborda mitt verk.”

Andra söndagen i advent, Mika 4:1-4

"Var och en ska sitta under sin vinstock och sitt fikonträd och ingen ska hota honom." Detta är ett av mina favoritbibelcitat, för jag tycker att det är en så tröstande tanke, att Gud har valt ut en liten jordplätt åt varje människa, tillräckligt stor för att leva på, och med ett fikonträd dessutom som kan få representera rätten till sin egen sexualitet och sitt könsuttryck. Det är sannerligen inte för mycket begärt.

Idag när hot och hat tack vare teknikens utveckling har blivit så enkelt att det är vardag för otaliga människor är det kanske viktigare än någonsin att erinra sig att hot och hat inte är vad Gud vill. Faktum är att det är raka motsatsen till vad Gud vill. Vad Gud vill är att vi ska få tillfälle att sitta under vårt fikonträd och pilla oss i naveln, ensamma eller tillsammans, i fred.

De av oss som är synligt annorlunda eller som är modiga nog att stå för vilka de är är förstås extra utsatta. Därför är det viktigt att inte lämna någon i sticket, för de är våra spejare. Hotar man någons fikonträd så hotar man allas. Det är vårt livsrum man kränker när man försöker driva ut oss ur det offentliga rummet. Och de som säger att vi ska vara tysta och inte ställa till med bråk gör samma sak fast de inte förstår det.

Guds rike är nämligen öppet för alla utan undantag. "Folken ska strömma dit, folkslag i mängd ska komma." Sådan är Guds vilja. Så om någon försöker driva bort eller tysta oss eller andra så får vederbörande med oss att göra. Med oss alla. Och med Herren Sebaot.

Söndagen före domsöndagen, Lukas 17:20-30

"Efter oss syndafloden" lär Madame Pompadour ha sagt för att trösta den franske kungen efter ett förlorat slag som blev början till slutet för Frankrikes glansperiod. Och även idag lever vi i en tid som tycks ha framtiden bakom sig. Vi väntar egentligen bara på att en eller annan katastrof ska komma och göra slut på oss alla.

Vårt liv liknar på många sätt livet i Noas dagar eller i Lots dagar, tider då den starkes rätt gällde, inte minst i förhållande mellan kvinnor och män. Patriarkat, sociala orättvisor och heteronormativitet frodades. Folk åt och drack (i övermått, de som kunde), gifte sig (män) eller blev bortgifta (kvinnor), ända tills den dag floden kom och gjorde slut på dem alla.

Men det är inte mänskligheten som Gud tröttnat på, även om katastrofer drabbar blint när de väl slår till, utan orättfärdighet. Gud har tröttnat på patriarkat, sociala orättvisor och heteronormativitet. Och när orättfärdigheten når en brytpunkt, då kokar Guds rättvisa över. Men den ser inte ut som man väntar sig, och den står inte att finna där folk pekar.

Så spring inte efter enkla lösningar, ty liksom blixten lyser upp himlen från horisont till horisont, så gör inte Guds rättvisa skillnad på människor och gör inga undantag. Ingen människas rättvisa kan sättas åsido för den goda sakens skull.

Tro inte att ni kan undkomma lidande. Det kan ingen. Men det betyder inte att läget är hopplöst. För Guds rike är inom oss.

Tjugoförsta söndagen efter trefaldighet, Matteus 12:15-21

Det fanns de som ville outa Jesus men han förbjöd dem strängt att göra det. Han ville inte bli känd som mirakelmannen utan han ville, precis som många QTBH-personer, helt enkelt få vara den han var i tysthet och låta det få vara bra med det. Hur värdefullt det än är att en del av oss kommer ut och tar smällen som det alltid innebär, så tänker jag att vi måste få unna oss att få vara lite hemliga ibland också. Vi finns överallt. Och vi behövs där.

Alla underverk är inte spektakulära, och jag tänker att många av oss med en könsidentitet, en läggning eller en funktionsvariation som inte syns utanpå, vi kan var och en vara ett litet underverk för att vi vet hur det kan vara att vara människa, på ett sätt som många andra inte gör. Och ibland känner vi igen varandra och kan ge varandra den där lilla blinkningen. Och vårt namn ska ge andra hopp.

Alla själars dag, Lukas 20:37-38

Om Gud är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud…

Då är Gud en gud också för dem som tvingas förneka sin kärlek, som Abraham i Egypten.
Då är Gud en gud för dem som blir förskjutna av sina föräldrar, som Isak nästan dödades av sin far.
Då är Gud en gud för dem som om natten brottas med demoner på liv och död, som Jakob vid Jabboks vadställe.

Om Gud inte är en gud för döda utan för levande, då är Gud en gud för Oscar Wilde och Sylvia Rivera, för Christopher Marlowe och Virginia Woolf, för Matthew Shepard och Tyra Hunter. För vi är alla del av samma kamp, kampen för en värld med plats för alla. Och för Gud är alla levande.

Tjugofjärde söndagen efter trefaldighet, Matteus 24:3-14

”En morgon vaknade Bella och hade fått nog.” Jag vet inte hur många av er som är gamla nog att känna igen inledningen till Helen Zahavis En jävla helg. För er som inte är det kan jag sammanfatta med att det handlar om Bella som bor i en källarlägenhet och har råkat ut för en stalker som utsätter henne för sexuella trakasserier så att hon knappt vågar gå ut och måste ha gardinerna fördragna.

Sen handlar boken om hur hon ger sig ut på vendetta med en hammare och slår ihjäl honom och några andra äckliga karlar av bara farten. Inte så konstruktivt kanske men definitivt befriande. Men det som jag mest fick ut av boken är att det handlar inte om kränkningar. Kränkningar är alltid i någon mån subjektiva. Det handlar om att man blir sårad, ledsen och rädd. Men det som fick Bella att lägga hammaren i handväskan, det handlade inte om kränkningar utan om livsrum. Hon fick sitt livsrum inskränkt, sin handlingsfrihet. Hon som bodde i en sunkig källarvåning i bostadsbristens London, kunde inte ens ha fönstret öppet på grund av ett karläckel som spanat in henne.

Jag tror att vi var och en skulle kunna ställa oss upp här och nu med en berättelse som liknar Bellas, för vi har alla fått våra livsrum inskränkta. Det är därför vi är här. Och det är något som pågår hela tiden. Stridslarm och krigsrykten, folk som reser sig mot folk och rike mot rike, och hbtq-personer, romer, flyktingar och andra grupper som ingen tycker om utlämnas till att plågas och dödas.

Och kanske värst av allt: många falska profeter framträder och månglar hat i Jesu namn, och kärleken kallnar. Vart ska vi vända oss och vem ska vi tro på när de som kallar sig kristna är de värsta hatarna, när man försöker använda kyrkan som en plattform för att sprida hat och när folk i mängd lämnar kyrkan för att Antje Jackelén inte lånar sig till att hetsa mot muslimer.

Jesus har gett oss svaret, strax efter vår text. ”Liksom blixten kommer från öster och lyser ända till väster, så blir det vid Människosonens återkomst. Där kadavret ligger, där samlas gamarna.” Gud är kärlek, det går inte att ta fel på, och allt som inte är kärlek, allt som leder till våld och till att människor exkluderas, det är inte av Gud. Svårare är det inte. Sverigedemokraterna och de andra fascisterna är gamar. De blir riktigt farliga först när kärleken är död.

Så krama varandra hårt och håll fast i kärleken, för den som håller ut till slutet skall bli räddad.

Trettonde söndagen efter trefaldighet, Romarbrevet 13:8-10

Den som älskar sin medmänniska har uppfyllt lagen. Alla buden, inte minst budet "Du skall inte ha begär" som så ofta slås i huvudet på oss, sammanfattas i budet att älska sin nästa som sig själv. Det är alltså inte begäret som sådant som Paulus eller Jesus fördömer, bara det begär som står i strid med kärleken. Det är det begär som driver oss att såra, utnyttja och kränka varandra som avses, begäret att behandla andra som ting. Kärleken däremot vållar ingen något ont, oavsett vilken sorts kärlek det är, och alldeles oavsett kön eller andra mänskliga skillnader.

Tolfte söndagen efter trefaldighet, Lukas 13:10-17

Jag besökte i helgen min svärmors barndomshem. Det var ett charmigt gammalt hus från 1800-talet som moderniserats och fått moderna bekvämligheter. Men det var förfärligt lågt i tak och jag slog upprepade gånger i huvudet när jag skulle in i sovrummet. Det var ett fint ställe att åka på semester till men jag skulle inte vilja bo där. Ibland tänker jag att det är likadant med vår kyrka. Den är fin och full av traditioner som fyller en viktig funktion, men det går inte att bo där för att det är för lågt i tak. Och det går inte riktigt att höja taket utan att riva hela bygget, så som det fått sin form någon gång på 1800-talet (så känns det i alla fall). Många människor söker sig till kyrkan på högtidsdagar eller i krissituationer men det är få som vill bo där. Hur kan vi skapa en kyrka som är både beboelig och igenkännlig?

Elfte söndagen efter trefaldighet, Romarbrevet 7:14-25

Ända sedan Augustinus har vi en tendens att tro att Paulus hade lika svårt som Augustinus att
tygla sina lustar. Det stämmer inte. Paulus levde i celibat och verkar ha trivts utmärkt med det.
Sex var inget som intresserade honom särskilt.

När Paulus talar om sin köttsliga, alltså världsliga natur, då talar han om sin oförmåga att göra
sig fri från de internaliserade normer han bär med sig. Precis som vi idag inte kan undgå att
återfalla i rasistiska eller sexistiska tänkesätt, oftast utan att ens märka det, så märkte Paulus
till sin stora sorg att han ständigt återföll till ett behov att hävda sig framför andra, att fördöma
och tro sig vara bättre än andra, sådan som Paulus var när han förföljde de kristna.

Dödens kropp är en kropp som står i dödens tjänst, som när ryska nazister torterar småpojkar
till döds, predikanter sprider hat i Uganda eller när unga människor nätmobbas till självmord.

Vi arma människor, vem ska befria oss från vår rasism, sexism och internaliserade homofobi?
Paulus tackar Gud genom Jesus Kristus, och vi får också sätta vårt hopp till honom.

Tionde söndagen efter trefaldighet, Matteus 18:18-22

De som har lärt mig mest om förlåtelse är de av mina vänner som är vegetarianer eller veganer. Det finns många argument för att äta vegetariskt, de flesta bra och några dåliga. Trots detta har vegetarianer sällan eller aldrig anmärkt på att jag äter kött, eller tagit avstånd från mig på grund av detta. Vi har helt enkelt anpassat oss. Man tar lite hänsyn och undviker vissa ämnen (om man inte är beredd att följa diskussionen dit den bär), och när man äter tillsammans så får man se till att alla kan äta gott, vare sig man äter samma mat eller olika. Det innebär inte att de ger avkall på sin övertygelse, men genom sitt tysta föredöme utövar de ett envist inflytande på mig, och innerst inne vet jag att de har rätt.

Jag önskar att vi kristna kunde göra likadant.

Nionde söndagen efter trefaldighet, Ordspråksboken 3:27-32

"Tvista inte med någon utan fog, med en som inte har gjort dig något ont."

Jag tror att nästan allt ont som vi inom kristenheten gör mot varandra, och särskilt det som HBTQ-personer och andra minoriteter får stå ut med varje dag, kunde undvikas om vi lärde oss att leva upp till denna enkla devis.

Att leva och låta leva kan vara en utmaning men vi är inte kallade till att rätta till allt ont i världen, särskilt inte med våld (och våld kan ta sig många former, inte minst maktmissbruk), hur frestande det än kan te sig.  Mycket måste vi lämna i Guds händer.