Alla helgons dag, Lukas 6:20-26

"Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill inge människorna någon slags känsla, själen ryser inför tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst." (Hjalmar Söderberg)

"Saliga är ni när man för Människosonens skull hatar er och stöter bort er och smädar er och gör ert namn avskytt", säger Jesus till oss idag. Men kyrkorna idag gör ofta något värre. De ignorerar oss och vänder oss ryggen. När man inte passar in i heteronormen eller de andra outtalade normer som styr dem är man inte välkommen. Men oftast får man inget veta. Det bildas bara ett tomrum omkring en, det där tomrummet som själen ryser inför, det som är det svåraste av allt att uthärda.

Men kyrkan är inte Kristus. Ingen kyrka är det. På sin höjd så gästas de av honom. Så lyssna på hur han fortsätter:

"Gläd er på den dagen, och dansa av fröjd, ty er lön blir stor i himlen. På samma sätt gjorde ju deras fäder med profeterna." Så låt oss dansa av fröjd idag, alla mina queera syskon, så ses vi i himlen sedan.

Tacksägelsedagen, Salomos vishet 7:15-22

Det finns spår i världen efter Guds skapargärning, det råder det inget tvivel om, och särskilt inom människan, som är skapad till Guds avbild. Men Guds skapelse rymmer också mysterier, och det är höjden av högmod att tro sig kunna genomskåda den till fullo.

Att tro sig veta att obligatorisk heterosexualitet är en del av den skapelsen, det är att göra sig till kung över tid och rum, och att trotsa allt vi vet om historien, om olika mänskliga kulturer och om djurens beteende.

Det är vackert att låta sig ledas av visheten och att försöka "skåda Gud på ryggen", som Linné uttryckte det, genom att försöka förstå naturen. Men att göra det utan att först pröva sina förutfattade meningar, det gör ingen människa glad.

Som Tage Danielsson uttrycker det: "Utan tvivel är man inte klok."

Den helige Mikaels dag, Första Moseboken 28:10-17

Jakob var fjollan i sin familj. Han hade ljus röst, slät hy och gillade att hänga mamma i kjolarna. Han var verkligen inte den som hans far hade tänkt ge sin välsignelse. För att få den måste han nästan göra sig till dragking, genom att iklä sig en mer traditionell mansroll, och till och med då är han nära att avslöjas av sin pipiga röst.

För många av oss är det en ständig kamp att hela tiden leva upp till det kön vi tilldelats, och för Jakob är det en fråga om liv och död, och när han väl lurat av sig far hans välsignelse måste han fly för att inte bli ihjälslagen av sin mer normativa bror.

Det är när han är på flykt som han somnar i ödemarken och drömmer om glitter och glamour, och om en trappa som går ända upp i himmelen. Det är då han inser att Gud inte bara är de normativas Gud utan att han, den utstötte och avvikande, faktiskt är bäraren av Guds välsignelse.

Fjortonde söndagen efter trefaldighet, Första Korinthierbrevet 1:10-13

"Har Kristus blivit delad?" frågar Paulus sarkastiskt. Eller snarare "Har Kristus blivit utskiftad", som man utskiftar ett arv, där var och en tar sin del. Det är ju ingen hemlighet direkt att arvstvister lockar fram det sämsta hos människan.

Men arvet efter Kristus är inte av samma slag som arvet efter en rik släkting. Det är till sin natur odelbart. Det tillkommer alla i lika mån. Så de som försöker stänga kyrkans dörrar och förbehålla frälsningen för några få, de har inte förstått uppståndelsens sanna innebörd.

Trettonde söndagen efter trefaldighet, Jeremia 38:7-13

Eved-Melek var svart – han var från Nubien, nuvarande Sudan, han var eunuck, så han hade breda höfter och pipig röst, och han var slav. Han var inte just någon man hade djup respekt för. Ändå var det han som fick se till att dra upp Jeremia ur brunnen och på så sätt rädda hans liv. Varför gjorde han det? Ja, det var inte av medmänsklighet, det kan jag lova, för den tanken var inte uppfunnen än.

När Eved-Melek hastar iväg och knyter ihop alla klädtrasor han kan hitta så kanske han helt enkelt tänker på lagens ord att om ens åsna faller ner i en brunn på sabbaten så är det tillåtet att dra upp den. Även om nu Jeremia var en åsna så förtjänade han i alla fall samma behandling som sina fyrbenta likar. Det har alltså inte med medmänsklighet att göra, för han skulle ju göra det även för en åsna. Men det har definitivt med lagen att göra.

Så denna svettiga och fjolliga, gamla och tjocka svarte man som rotar efter klädtrasor i sin garderob, han visar sig förstå lagen bättre än alla de laglärda. Och till och med hans namn är en rebus. Eved-Melek, kungens slav. Eller: slaven som är en konung. I honom anar vi Kristus.

Tolfte söndagen efter trefaldighet, Andra Moseboken 23:10-12

Sex år ska du odla jorden, säger Gud till människorna genom Mose, men det sjunde året ska du låta marken vila och ligga i träda. Är det då så konstigt att tänka sig att även människor i någon mån kan bli befriade från kravet att fortplanta sig till varje pris? Är det inte rimligt att tänka sig att inte alla människor och inte vid alla skeden i livet måste gifta sig och skaffa barn?

Heteronormen är inte av Gud given, och den är inte ens till gagn för människor. Särskilt inte när den inte medger en sabbat.

Elfte söndagen efter trefaldighet, Matteus 23:1-12

Nog finns det gott om människor som gärna binder tunga bördor åt andra, men aldrig rör ett finger för att rätta till dem. Det är lätt att fördöma synder, både verkliga och påhittade, som man aldrig själv har frestats av. Och jag skulle vilja se den moralist som är mer upptagen av egna än av andras synder, det må sedan gälla muslimer eller homosexuella.

Det är lätt för de privilegierade med sina fina platser längst fram och sina breda manteltofsar att tala om för andra hur man ska leva. Men jag tror inte någon undervisning kan mäta sig med att visa med sitt eget exempel. Och då räcker det inte med att leva oförvitligt enligt sina egna normer. Nej, det gäller att gå en mil i någon annans mockasiner. Att våga kliva ner från sina höga hästar och möta andra, att se dem i ögonen som man smädar och fördömer från tryggt avstånd i Kyrkans tidning eller predikstolen.

Vi behöver inte acceptera allt eller gilla allt. Men vi är kallade att ta Kristus som förebild, som mötte alla i ögonhöjd och som var beredd att ta de yttersta konsekvenserna av sina ställningstaganden. Det är undervisning. Allt annat är halm.

Tionde söndagen efter trefaldighet, Josua 28:16-18

Amoreerna var ett folk som dominerade Mellanöstern ungefär 2000 f.Kr, och sedan uppgick i andra folk. Vid Josuas tid bör de mest ha varit ett dunkelt minne, och ännu mer så när Josuas bok skrevs många hundra år senare. De är snarare en synonym för kananéerna, en annan obestämd term för "de där andra".

På senare tid har det varit flera obehagliga artiklar i Kyrkans tidning, som tar HBT-frågorna som en ursäkt för att tala illa om muslimer. Det är livsviktigt att vi inte går i den fällan. För det är samma tänkande som skapar islamofobi som homofobi, att stöta ut och helst utrota "de där andra".

Vi måste kämpa för en värld som tillåter mångfald. Om det betyder att vi själva måste ändra oss så är det hög tid.

Nionde söndagen efter trefaldighet, Lukas 16:1-13

Den ohederlige förvaltaren är en figur inspirerad av den romerska komedin. Han är en paradoxal figur som förvaltar enorma rikedomar men själv inte äger något, en som dansar på randen till avgrunden. Precis som parasiten är han en hjälplös figur som är beroende av andras välvilja och sin egen list.

Såsom queera i en heteronormativ kyrka är vi också fast i ett nät av dubbelbestraffningar. För att skapa oss ett livsrum måste vi ibland omtolka Bibeln lika radikalt som den ohederlige förvaltaren gör med skuldebreven. Och Herren gillar det, för skuldebreven var ju inte rättfärdiga till att börja med. Likaså måste vi lära oss att omvälva tolkningar som inte är rättfärdiga för att skapa oss ett livsrum här där vi alltid kommer att vara beroende av den ohederliga heteronormen.

Åttonde söndagen efter trefaldighet, Jeremia 7:1-7

När är Herrens tempel inte Herrens tempel? Ja, det är lätt att se att det inte har med det yttre att göra. Det har inte med byggnadens rikedom eller skönhet att göra, inte med rikedomen i riten som utspelar sig där, inte i hur mycket offer man bär fram eller hur mycket kollekt man ger.

Det är bara en sak som spelar roll: om människorna där möter Gud och följer Guds lag, om vi förtrycker invandraren, änkan och den faderlöse och låter oskyldigt blod flyta. Därmed är det inte prästerna och de heliga som avgör om en byggnad är Herrens tempel eller ej. Det är invandraren, änkan och den faderlöse, de fattiga, de förtryckta, de utstötta. Inte de som stoltserar med lagen, utan de som är beroende av lagen, som har fallit mellan maskorna i det sociala skyddsnätet. Helt enkelt de som är queera.

Kristi förklarings dag, Lukas 9:28-36

När Jesus kommer ut inför sina bästa vänner, när han verkligen visar vem han är i hela sin glans, då är Petrus första impuls att bygga hyddor. Han vill så gärna stanna där uppe och bosätta sig där.

När man tänker rätt på det är kyrkan, med all sin glans, allt sitt prål och alla sina institutioner med maktmissbruk och andra avarter som jag ibland blir så trött på, den är egentligen bara en hydda som människor uppfört för att få vara nära Gud.

Det är en trösterik tanke. För allt människor har skapat, med de murar som är mellan människor och de orättvisor som finns inbyggda i mänskliga institutioner, det kommer att vissna bort. Bara Guds nåd består för evigt.

Sjätte söndagen efter trefaldighet, Första Korinthierbrevet 9:19-26

Alla som tillhör en minoritet är tvåspråkiga. Alla vi queera är duktiga på att anpassa oss till den heterosexuella världen och att smälta in mer eller mindre väl. Vi ska inte anpassa oss mer. Assimilation har aldrig fungerat för någon minoritet.

Det är de privilegierade som måste möta oss på vår hemmaplan om det ska bli någon förändring. Liksom Jesus eller Paulus inte drog sig för att äta tillsammans med syndare och tullindrivare så är den viktigaste förändringen att den som hör till inne-gruppen gör avkall på sitt försteg och öppnar sig för det annorlunda.

Och i något avseende så är vi alla privilegierade, även vi som blir diskriminerade i något avseende, saker vi gärna tar för givet, vare sig det är att vi är vita, friska eller att vi har ett entydigt och socialt accepterat kön. Först när vi blir medvetna om att vi faktiskt är privilegierade kan vi skapa en värld där alla är välkomna och behandlas som fullvärdiga människor.

Apostladagen, Psaltaren 40:6-12

På en ö i Norge går en man som kallar sig kristen omkring och mördar barn. Metodiskt skjuter han ihjäl unga människor, många, många fler än jag orkar tänka. Det sker inte i affekt utan det är noggrant planerat. Jag mår illa av sorg, vrede och hjälplöshet. Och av skam.

För jag kan inte värja mig för att den här mannen är kristen, att han är en del av ett nätverk av andra kristna som tycker som han. Som tycker att de som kallar Gud vid ett annat namn eller de som inte delar ens åsikter inte förtjänar att leva.

Jag skäms för att han har kunnat finna bekräftelse för dessa åsikter i den bok som jag älskar, i den skrift jag håller helig. Och för att åsikter som hans får framföras på nätet, i riksdagen och ibland till och med i våra kyrkor. Av människor som kallar sig kristna.

Jag kan inte säga att den mannen inte är kristen. Det finns alldeles många som säger att jag inte är kristen och de ljuger. Jag vill inte vara som de. Som han. Men jag vill inte heller säga att han är kristen när han så tydligt gör djävulens verk. Som jag inte tror på. Men ibland måste man.

Idag skäms jag att vara kristen. Men om jag inte vore det skulle jag inte orka hoppas.

Fjärde söndagen efter trefaldighet, Psaltaren 62:2-9

Det är inte så lätt att vara queer och kristen. Det är många som ansätter en och ifrågasätter ens tro, som om det bara fanns ett sätt att vara kristen.

De som gör så respekterar inte andra människor. De är bara intresserade av att förgöra alla som inte tycker som de. De älskar svek, med munnen välsignar de, men i sitt hjärta förbannar de.

Ofta måste jag uppbjuda mina yttersta krafter för att inte bli som de, och det är inte alltid jag lyckas. Men när jag är ensam med Gud finns aldrig de problemen.

Från Gud kommer min hjälp och min ära. Gud är min tillflykt, min starka klippa.

Den helige Johannes Döparens dag, Lukas 1:67-80

Johannes Döparen har mycket gemensamt med sin namne Jeanne d'Arc. Båda fick sin kallelse i unga år, båda trotsade konventionerna för att leda sitt folk till frälsning. Båda vågade kritisera makten, och båda fick betala för sin kompromisslöshet med sitt liv.

Varför skulle vi inte kunna tänka oss även Johannes Döparen som en könskrigare?

Heliga trefaldighets dag, Apostlagärningarna 4:5-12

För många religiösa är kärlek som inte följer reglerna ingen verklig kärlek. Om vi lever och älskar på ett sätt som inte överensstämmer med deras tolkning, då kan det inte vara från Gud. Men läser man evangelierna och apostlagärningarna ordentligt, då kan man inte undgå att urskilja en kraft och en kärlek som spränger alla gränser, den som tagit gestalt i nasarén Jesus Kristus, stenen som husbyggarna ratade.

Annandag pingst, Jesaja 44:1-8

Det är i moderlivet vårt kön bestäms. Vi formas alla långt innan vi föds till de människor vi ska bli. Var och en av oss är menad av Gud. Vi är menade av Gud att vara just de vi är. Och inte bara det. Vi ska skjuta upp som grönskande popplar, som pilträd vid vattenströmmar. Och vi ska säga att vi tillhör Herren, vi ska bära Jakobs namn.

Vi är Guds folk. Vi alla.

Söndagen före pingst, Apostlagärningarna 1:12-14

Jag minns första gången jag kom till RFSL, på en undanskymd gata med en porrklubb ovanpå. Det låg på andra våningen, liksom det rum där lärjungarna samlades. Och som så många andra gick jag flera varv runt kvarteret, livrädd att någon skulle se mig slinka in.

Där inne fanns det några slitna plyschsoffor, några kafébord och en bar. Och där fanns en gemenskap som jag aldrig kunnat avvara. Jag var femton år.

I tider av skräck och tvivel så har vi bara varandra att lita till. Som Predikaren säger: "Där en blir övermannad kan två hålla stånd, och tredubbel tråd brister inte så lätt."

Bönsöndagen, Första Kungaboken 3:5-14

Salomo bad Gud om vishet och fick det. Den sattes på prov när två prostituerade kvinnor kom till honom med ett olösligt problem. Båda hade fött barn samma kväll, men bara ett av barnen hade överlevt natten. Då tog modern till det döda barnet och bytte ut det mot den andra kvinnans barn. Hennes motiv var förmodligen ekonomiska, eftersom barn var den tidens pensionsförsäkring, särskilt för ensamstående kvinnor. Eftersom det inte fanns några vittnen fanns det inget sätt att veta vem som talade sanning. Salomos dom var att låta hugga barnet i två, varpå den äkta modern lät den andra kvinnan få barnet hellre än att låta det dö.

Detta lär oss några saker om Salomos vishet: han höll sig inte för fin för att lösa ett gnabb mellan två horor. Och han visste att skilja på det som sker av kärlek och det som sker av vinningslystnad. Den visdomen önskar jag oss alla.

Femte söndagen i påsktiden, Galaterbrevet 5:13-18

Paulus använder ordet "köttet" på många olika sätt. Ibland betyder det rätt och slätt "kroppen" eller "människan", men när det som här betecknar en kosmisk kraft som står i motsättning till anden så betecknar det något så mycket mer.

"Mänskligt, alltför mänskligt" skulle man kanske kunna översätta det. Men det viktigaste är att det oftast syftar på girighet och maktmissbruk och bara indirekt och i andra hand på sexualitet eller sexuellt begär.

I dagens text handlar det om konflikter inom församlingen, om frestelsen för en del att omskära sig för att kunna framstå som bättre och heligare än andra. Detta vore en katastrof för församlingen enligt Paulus, inte för att omskärelsen i sig är något dåligt, utan för att det skulle skapa en gradering av människor som hotar att göra hela församlingen om intet.

Det är frihetens paradox att den innefattar friheten att göra slut på friheten. Den frestelsen måste vi motstå.

Fjärde söndagen i påsktiden, Andra Moseboken 13:20.22

När Gud leder israeliterna genom öknen visar sig Gud i en molnpelare om dagen och i en eldpelare om natten. Det har förstås med synligheten att göra, men det visar också att Gud visar sig som det fundamentalt annorlunda. Och ett annat ord för annorlunda är "queer". Det är genom det annorlunda, det som utmanar våra förutfattade meningar, genom att vidga våra horisonter och ständigt vara i rörelse, som vi når det förlovade landet.

Tredje söndagen i påsktiden, Johannes 10:22-30

Ända sen urminnes tider har kungar framställt sig själva som en herde för folket, som tar ansvar för dem och leder dem dit det behövs. Det är en sådan herde som judarna (eller rättare judéerna) ville ha. Det är sådan som de vill att Jesus ska vara, en riktig karl, en machoman som pekar med hela handen.

Men Jesus visar på att han redan har visat vilken sorts herde han är, dels genom sin undervisning men ännu mer genom de tecken han gjort. Men han stämmer inte in i den bild de har. De hör inte till hans får. De har inte uppövat rätt sorts känslighet.

Likadant tycks det ofta som att de som är privilegierade - ofta men inte bara medelålders heterosexuella män - är helt tondöva när det gäller att uppfatta andra och nya sätt att visa kärlek, nya sätt att leva tillsammans. De skulle aldrig kunna acceptera den mjukare ledarstil som Jesus står för.

Annandag påsk, Johannes 20:19-23

Vem kan förlåta synder? Alla är nog överens om att det är bara Gud, men en del menar att Gud har delegerat detta till kyrkan. Jag har svårt att tänka mig det, annat än i den meningen att kyrkan är kallad att förkunna Guds förlåtelse, men däremot inte att hålla inne med förlåtelsen efter eget gottfinnande.

Ser man till evangelierna så är det de svaga och sårbara, de minsta hos Matteus, Lazarus hos Lukas, som är dem som man behöver vända sig till om man söker förlåtelse, inte prästerskapet. Även hos Johannes visar Jesus lärjungarna sina händer och sin sida.

Jag tror att det är vår sårbarhet som är det mest Kristuslika hos oss. Det är när vi får kontakt med den som vi kan ta emot helig ande. Och det är ur den som förlåtelsen kan gro. Inte ur några institutioner.

Långfredagen, Jesaja 53:1-12

Bradley Manning, en öppet homosexuell man som avslöjade militära hemligheter, bland annat förbrytelser mot civila irakier sitter idag fängslad under tortyrliknande förhållanden - utan rättegång. Precis som korsfästelsen är Mannings öde menat att statuera ett exempel för dem som trotsar makten.

"Han blev fängslad och dömd och fördes bort, men vem ägnade hans öde en tanke?
Han blev utestängd från de levandes land, straffad för sitt folks brott."

Femte söndagen i fastan, Första Johannesbrevet 1:8-2:2

Jag mår lite illa varje gång kyrkan talar om synd. Och det har en mycket enkel förklaring. Alltför många gånger har jag fått höra av kristna av olika schatteringar att min kärlek till min man, som utan jämförelse är det finaste i mitt liv, är synd. Det är inte ett litet misstag; det är ett kardinalfel, som för mig har rubbat förtroendet för hela talet om synd och syndabekännelse i kyrkan idag.

Och det är synd, i ordets sanna mening. Det är synd, för det för oss bort från Gud, eftersom det förstör vårt språk och gör det svårt att uttrycka just det som för oss bort från Gud. Jag tror att väldigt mycket av det som vi är vana att betrakta som synd inte alls är synd, och att mycket som vi inte reagerar alls på faktiskt är synd. Sex är till exempel inte synd. Inte i sig. Men hela vår vardag är synd, för vi förbrukar mer resurser än som tillkommer oss.

Samtidigt tror jag att det är farligt att förlägga all skuld till individen. Det mesta av den synd som präglar våra dagliga liv ligger på en nivå som vi själva inte kan påverka. Bara tillsammans kan vi skapa förändring. Ingen syndabekännelse i världen kan förändra detta.

Midfastosöndagen, Psaltaren 107:1-9

Det är inte lätt att vara vilse i öknen och inte finna någon väg till bebodda städer. Många av oss är stadda på den vandringen. Vi är hungriga och törstiga och våra krafter på väg att sina.

Men likt våra föregångare så har vi bara att ropa till Gud i vår nöd, och Gud har lovat att höra oss.

Som så många har vittnat före oss: Det blir bättre.

Jungfru Marie Bebådelsedag, Första Samuelsboken 2:1-10

"Sju söner får den ofruktsamma, medan den barnrika vissnar bort." Så sjunger Hanna, hon som gick och sopade i templet i åratal utan att riktigt räknas, bara för att hon inte var någon riktig kvinna eftersom hon var ofruktsam.

Men Gud värderar inte oss enligt mänskliga hierarkier. Gud bryr sig inte om om vi uppfyller våra könsnormer eller ej. Så även om vi är föraktade och räknas för inget bland människor så ska vår dag komma, den dag vi kan bära huvudet högt och skratta åt våra fiender.

Andra söndagen i fastan, Jesaja 61:1-3

Det är ingen tvekan om vem Gud är och vad Gud vill. Han har smort sin tjänare, här profeten Jesaja och senare Jesus själv, till att frambära glädjebud till de betryckta.

Det är inte Guds vilja att någon ska känna sig utstött och oälskad, att det är något fel på oss, fel i själva vår person, oavsett vårt könsuttryck, vår sexualitet och hur våra kroppar ser ut.

Nej, Gud vill ge oss huvudprydnad istället för aska, glädjens olja istället för sorgdräkt och lovsång istället för modlöshet. Och när vi inte förmår höra Guds röst, då får vi sjunga för varandra.

Första söndagen i fastan, Första Mosebok 3:1-13

Varför är det så farligt att vara naken? Är det för att nakenhet frestar till sex? Kanske, men nakenhet är ju långt ifrån alltid sexigt. Jag tror att det handlar om att göra det synligt som varit undertryckt tidigare. Att ta fram elefanten mitt i rummet och beskåda den. Sexualitet är en del av mänskliga relationer och för att kunna hantera den måste vi förstå den.

"Kvinnan såg att trädet var gott att äta av: det var en fröjd för ögat och ett härligt träd, eftersom det skänkte vishet." Jag tror att vi måste förstå att sexualiten är en fröjd för ögat och ett härligt träd, men att den också kommer med ett pris. Priset är att bli vuxen och att ta ansvar för oss själva och för andra människor.

Men i grunden gjorde ormen oss en tjänst. Att äta av frukten och bli medveten om hur vi faktiskt förhåller oss till varandra ger oss helt nya möjligheter, att ta ansvar för det som är svårt istället för att ignorera det. Det var i sanning ett "felix culpa", ett välsignelsebringande felsteg.

Fastlagssöndagen, Andra Korinthierbrevet 5:14-21

Kristus dog naken på korset. Naken, bespottad, övergiven, förvandlades han till en hög med dött kött, till skinn och ben, till avskräde. Och ur detta lät Gud honom uppstå.

Efter en sådan händelse finns det ingenting orent. Den som är i Kristus är en ny skapelse. Det finns ingenting som kan ske med våra kroppar som kan göra dem mer avskyvärda, mer smutsiga och mer värdelösa än Kristus döda kropp.

Om Kristus har uppstått, då har också vi uppstått, och ingen orenhet, inget hat och förakt, inga skiljelinjer kan skilja oss från Guds kärlek.

Ingenting.

Sexagesima, Jeremia 23:23-29

Är jag bara Gud på nära håll, säger Herren, och inte Gud långt borta? Är jag bara en Gud för somliga men inte för andra? Är jag bara en Gud för de präktiga, bara en Gud för de ljusa dagarna? De som säger det, de profeterar lögn.

Guds ord är för alla, men det är inte en börda för de svaga. Det är inte en Prokrustessäng där det som sticker ut ska huggas av. Nej, det är ett ord av befrielse, ett ord med tyngd, ett ord som slår sönder förtryckande strukturer och skapar livsrum för alla.

Är inte mitt ord som en eld, säger Herren, en slägga som krossar klippan?

Andra söndagen efter trettondagen, Johannes 4:5-26

Omgivningens inställning till kvinnan vid Sykars brunn berodde helt tydligt på att hon var sexuellt avvikande. Normen var att en kvinna skulle gifta sig och sedan vara gift och föda och sköta barn tills hon blev änka. Sedan skulle hon helst inte ha med män att göra, utan hjälpa till i sina barns hem, kanske under sin sonhustrus kommando.

Den namnlösa kvinnan vid brunnen följde inte detta mönster. Hennes sexuella läggning handlade om att hon också som änka eller som frånskild sökte sig en ny man. Detta skedde rent av fem gånger, som vi känner till – och den siste av dem gifte hon sig inte med. Varför vet vi inte, men kanske prästerna vägrade förrätta en sjätte vigsel.

Jesus talade med henne. Han visade henne medmänsklighet och kärlek. Han visste om de avvikelser från normen som gjorde att hon hade blivit utestängd från gemenskapen, men fördömde henne inte. Han konstaterade faktum – "Fem män har du haft, och den du nu har är inte din man" – men det är inget fördömande.