Eved-Melek var svart – han var från Nubien, nuvarande Sudan, han var eunuck, så han hade breda höfter och pipig röst, och han var slav. Han var inte just någon man hade djup respekt för. Ändå var det han som fick se till att dra upp Jeremia ur brunnen och på så sätt rädda hans liv. Varför gjorde han det? Ja, det var inte av medmänsklighet, det kan jag lova, för den tanken var inte uppfunnen än.
När Eved-Melek hastar iväg och knyter ihop alla klädtrasor han kan hitta så kanske han helt enkelt tänker på lagens ord att om ens åsna faller ner i en brunn på sabbaten så är det tillåtet att dra upp den. Även om nu Jeremia var en åsna så förtjänade han i alla fall samma behandling som sina fyrbenta likar. Det har alltså inte med medmänsklighet att göra, för han skulle ju göra det även för en åsna. Men det har definitivt med lagen att göra.
Så denna svettiga och fjolliga, gamla och tjocka svarte man som rotar efter klädtrasor i sin garderob, han visar sig förstå lagen bättre än alla de laglärda. Och till och med hans namn är en rebus. Eved-Melek, kungens slav. Eller: slaven som är en konung. I honom anar vi Kristus.
