söndag 25 januari 2015

Tredje söndagen efter trettondagen, Romarbrevet 1:16-17

“Så du tycker att när man knullar ska man göra det i röven?” Det fick en kvinnlig kyrkomötesledamot höra efter att hon röstat för att öppna äktenskapet för samkönade par. Hur barnslig och malplacerad en sådan kommentar än må vara så fångar den något väsentligt - att samkönad kärlek är anstötlig för somliga, rentav skamlig.

Men om någon finner att ett rövknull är mer anstötligt än en korsfäst Messias, då har hen inte förstått vad vare sig korsfästelse eller Messias är. Korsfästelse är en förnedring som är värre än en våldtäkt, det är att helt tillintetgöra en människa och rista in maktens överlägsenhet på hennes hjälplösa kropp. Och Messias är inte bara en person och ledstjärna, Messias förkroppsligar vår skiraste längtan och vår djupaste kärlek.

Paulus förkunnar en korsfäst Messias, och han skäms inte för det. För evangeliet är en Guds kraft som räddar den som tror, alltså den som förstår att hålla samman korsfästelse och Messias i samma mening och som förstår skammen i detta, en övermäktig skam som får en att vilja sjunka genom jorden och försvinna. Inför en korsfäst Messias kan du aldrig mer säga: “Jag är i alla fall inte en sån där”, aldrig mer vara stolt. Men du behöver heller aldrig skämmas för att du är människa.

För inför en korsfäst Messias finns det ingen skam mer, ingen anledning att skämmas för något alls, rövknull eller ej. Ingenting är skamligt, utom det som hindrar evangeliet.