På en ö i Norge går en man som kallar sig kristen omkring och mördar barn. Metodiskt skjuter han ihjäl unga människor, många, många fler än jag orkar tänka. Det sker inte i affekt utan det är noggrant planerat. Jag mår illa av sorg, vrede och hjälplöshet. Och av skam.
För jag kan inte värja mig för att den här mannen är kristen, att han är en del av ett nätverk av andra kristna som tycker som han. Som tycker att de som kallar Gud vid ett annat namn eller de som inte delar ens åsikter inte förtjänar att leva.
Jag skäms för att han har kunnat finna bekräftelse för dessa åsikter i den bok som jag älskar, i den skrift jag håller helig. Och för att åsikter som hans får framföras på nätet, i riksdagen och ibland till och med i våra kyrkor. Av människor som kallar sig kristna.
Jag kan inte säga att den mannen inte är kristen. Det finns alldeles många som säger att jag inte är kristen och de ljuger. Jag vill inte vara som de. Som han. Men jag vill inte heller säga att han är kristen när han så tydligt gör djävulens verk. Som jag inte tror på. Men ibland måste man.
Idag skäms jag att vara kristen. Men om jag inte vore det skulle jag inte orka hoppas.
