Söndagen före domsöndagen, Filipperbrevet 3:20-24,

Alldeles innan dagens text börjar ondgör sig Paulus över många som är fiender till Kristi kors. ”Deras gud är buken”, säger han, ”och sin ära får de genom könet.” Naturligtvis syftar han på omskärelsen, men hans kritik gäller inte judendomens om sådan. Nej, vad Paulus vänder sig emot är de människor som tror sig förmer än andra för att de har rätt kön och rätt sexualitet dessa som bara tänker på det jordiska.

För det finns ju många människor som lever i ett biologiskt kön som inte är deras, andra som har ett kön som inte passar in i de snäva normerna, och ytterligare andra som lever sitt kön på ett sätt som spränger gränser. Och alla har de fått lida för det. Många har utsatts för maktfullkomliga läkare och psykologer, för en fördomsfull omgivning och en konservativ teologi, som stöper alla människor i samma mall och som Prokrustes, han med sängen, inte drar sig för att använda våld för att forma människor efter normen istället för tvärtom.

Men det är inte Guds vilja. Nej, för vårt hemland är himlen, och därifrån väntar vi Kristus, som ska förvandla våra kroppar som de är så att de blir lika hans kropp, inte så att de blir några perfekta kroppar utan kroppar som fullkomligt uttrycker vilka vi är och som inte anpassar sig till någon norm annat än den som Gud har lagt in i oss.

Tjugofemte söndagen efter trefaldighet, Matteus 24:3-14

”Man måste förhärda sig utan att någonsin förlora sin ömhet”, sa Che Guevara. Det ska komma från rätt käft, som min bror skulle ha sagt, men det är likväl sant.

Vi lever i hårda tider. Kvinnornas inträde på arbetsmarknaden i och med andra världskriget har aldrig kunnat omintetgöras, och likaså har feminismens och gay-rörelsens landvinningar gjort att sexism och heterosexism inte längre är acceptabelt och att olika sätt att leva blivit accepterade och synliga.

Men framgångarna har också lockat fram reaktionära krafter, som kan märkas i äktenskapsdebatten och i Sverigedemokraternas framgångar. Men det är just i dessa tider som det är viktigt att inte låta sin kärlek kallna. De som uppträder i Kristi namn och säger att de är Messias, och som bedrar många, de ska inte få sista ordet.

Låt er inte skrämmas av stridslarm och krigsrykten utan bjud hatmånglarna spetsen, för det är i tider som dessa som vi kan nå stora framsteg – eller förlora den terräng som vi vunnit.

Alla helgons dag, Lukas 6:20-26

HBT-gemenskapen har drabbats fruktansvärt av HIV och AIDS, det går inte att bortse från. Det finns många att minnas denna dag, många som vi saknar och som vi förlorade alldeles för tidigt. Men vi är också överrepresenterade i fråga om missbruk och självmord. Döden och förödelsen gästar oss ofta och i olika gestalter. Så är det att vara en utsatt minoritet.

Då är det en tröst att höra Jesus saligprisningar, och jag tror att det är viktigt att komma ihåg att saliga här inte är det samma som lyckliga. Inte är vi lyckliga när vi blir hatade och smädade, när vi är hungriga och gråter. Det är inte det Jesus säger. Med saliga menar han respekterade, eller ännu starkare, hjältar. De som är fattiga och hungriga, som gråter över det som gått förlorat och längtar efter det som ska komma, de är hjältar för Jesus.

Så låt oss gråta nu, för en dag ska vi få skratta.

Tjugotredje söndagen efter trefaldighet, Första Thessalonikerbrevet 5:13-15

Att tillhöra en förtryckt minoritet betyder att man måste hålla en högre standard än andra i alla lägen, därför att man vet att alla mänskliga brister kan och kommer att hållas emot en. Så var det också för den tidiga kristna församlingen. Den skakades av både interna konflikter och förakt och misstänksamhet utifrån, inte minst från synagogorna.

Så jag tror att Paulus råd är kloka, att tala de oordentliga till rätta, uppmuntra de modfällda, ge stöd till de svaga och ha tålamod med alla, är goda råd. Och för en svag och maktlös grupp är det en god strategi att se till att ingen lönar ont med ont utan alltid sträva efter att göra gott, mot varandra och mot alla andra.

För det är genom att bygga upp varandra som vi blir starkare, inte genom konflikter. Vi behöver inte vara lika eller ens ense, men vi behöver tänka på att uppmuntra de modfällda, ge stöd till de svaga och se till att ingen lönar ont med ont.

Tjugoandra söndagen efter trefaldighet, Johannes 12:35-43

Donec eris felix multos numerabis amicos; tempora si fuerint nubila, solus eris.

”Så länge det går bra för dig så har du många vänner men när tiderna blir hårda står du ensam.” Så skrev Ovidius en gång, han som drabbades av Augustus moraliska upprustningskampanj och fick leva resten av sitt liv i exil.

Idag har vi HBT-personer rättigheter och är någorlunda accepterade, men vi kan lära av historien att när tiderna hårdnar, då hårdnar också tonläget. Så låt oss vandra medan vi har ljuset och inte slå oss till ro och tro att vi har vunnit vår rätt att existera, vandra medan vi har ljuset så att inte mörkret övervinner oss.

Tacksägelsedagen, Lukas 19:37-40

Fariséer tycker inte om Pride-parader. De tycker inte om människor som är högljudda, som är opassande klädda och som inte beter sig som andra. De värnar om anständigheten, om status quo. De tycker att människor kunde prisa Gud som alla andra och undrar varför somliga alltid måste utmärka sig.

Men Jesus säger till dem: ”Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa.” När evangeliet en gång har uppenbarats kan inget stoppa det. Den som en gång förstått sitt eget värde och sin rätt att vara sig själv kan aldrig glömma det. Det ska inte vi heller.

Den helige Mikaels dag, Johannes 1:47-51

Jesus hade en fantastisk gaydar. Han hade en förmåga att se varje människa precis som den han eller hon var och behandla dem därefter. När han mötte Natanael var det första gången som någon såg och erkände honom. Det var första gången han kunde vara sig själv fullt ut utan att behöva censurera sig själv, utan att behöva masker, utan att försöka ”passera” som straight.

Tänk om det kunde få vara så för oss när vi möter Jesus.