Fjärde söndagen i påsktiden

Misshagliga kroppar har människor alltid strävat efter att hålla ifrån sig. Till och med när man bar fram offerdjurens blod i templet så dumpade man kadavren utanför stadsmuren. Där dumpade man också sopor, och där begravde man sina döda. Det var en plats som var både rituellt oren och ohälsosam, men ändå fanns det människor som var hänvisade till att leva på sådana platser: de som var beroende av andra människor men som de andra inte ville kännas vid. Sjuka, brottslingar, de som plågades av demoner, de fick leva där utanför i marginalen. Men genom att Jesus led och dog just på den platsen, den plats ingen ville veta av, så helgade han både platsen och de människor som gjort den till sin.

Även vi vill helga alla de platser och människor som ingen vill veta av genom att gå ut till honom utanför lägret och dela hans smälek. Här på jorden har vi ingen stad som välkomnar oss, men vi söker den stad som ska komma.

Fjärde söndagen i påsktiden, Andra Moseboken 13:20.22

När Gud leder israeliterna genom öknen visar sig Gud i en molnpelare om dagen och i en eldpelare om natten. Det har förstås med synligheten att göra, men det visar också att Gud visar sig som det fundamentalt annorlunda. Och ett annat ord för annorlunda är "queer". Det är genom det annorlunda, det som utmanar våra förutfattade meningar, genom att vidga våra horisonter och ständigt vara i rörelse, som vi når det förlovade landet.

Fjärde söndagen i påsktiden, Jesus Syraks vishet 28:3-7

"Minns förbundet med den Högste och glöm andras fel", skriver Jesus Syrak. Är det inte en fantastisk läsning av lagen, en som går fullständigt på tvärs mot vad vi ofta får erfara, hur Guds ord citeras för att trycka ner oss i skoskaften.

Men den rätta tolkningen av Guds ord är förstås den som bygger upp, inte den som river ner. Inte gagnar det någon att gå omkring och bära på agg mot grannen. Nej, nåd, kärlek och överseende är det som buden lär, försoning för våra egna synder när vi själva försonas med att inte alla lever som vi.

Fjärde söndagen i påsktiden, Första Petrusbrevet 5:1-4,

I episteltexten för 4:e söndagen i påsktiden talas det om att vara herde för en hjord. Att vaka över den inte av tvång utan självmant så som Gud vill, inte av vinningslystnad utan av hängivenhet.I min tro är vi alla både herde och flock för varandra. Vi ska i vår tro kunna stödja lika väl som att stödja oss på varandra. I vissheten om Kristi kärlek ska vi dela alla bördor stora som små och vi ska dela dem även med dem som inte är kristna. Då gör vi en handling i kärlek, då gör vi Guds vilja.

Vikten av att vara ödmjuk poängteras också i texten, att vi inte gör oss till herrar utan bara till föredömen. För mig är det också viktigt att vi vågar möta varandra i ödmjukhet och mänsklighet. Jesus kom till oss för att visa oss hur det ytterst är att vara människa och för att offra sig som människa. I mitt tidigare kristna liv har jag ofta stött på just dessa ”herrar” snarare än föredömen, som haft svårt att mötas i den ödmjukhet som jag anser vara kristendomens kärna.

Varför det ska vara så svårt vet jag inte. Men jag vet att jag försöker att ödmjuka mig och jag ser att det ger förändring i hur jag blir bemött och sedd av andra. Det är inte svårt att hjälpa om vi känner att vi också kan bli hjälpta när vi behöver det. Det är inte svårt att leda om vi känner att vi också kan bli ledda, inte bara av Gud utan av människor runt omkring oss.

Därför har vi ständigt ett ansvar gentemot oss själva och andra. Att vara ödmjuka så att andra kan vara starka för oss och att vara starka för dem som inte själva kan. Inte alltid behöver det komma ur en uttalad kristen tro för den vi hjälper eller blir hjälpt av, men ofta kan det visa vägen till ett annat sätt att se på oss själva och andra.

Ett synsätt som bottnar i en nåd och en frihet – i ett offer från Gud.

Christine Bylund

Fjärde söndagen i påsktiden, Andra Mosebok 13:20-22,

Gud vill något annat. Det är inte för ro skull som Jesus säger att ”Mitt rike är inte av denna världen”. ”Världen” betyder i Bibeln inte så mycket den skapade världen, som världen av idag, där girighet och feghet styr, den värld som inte har någon plats för den som är annorlunda – på vilket sätt det vara månde.

Ibland är det lätt att misströsta. Men Gud är det omöjligas Gud, den som går på vatten och uppväcker döda, den som ger David segern över Goliat och räddar där ingen räddning finns. På det ska vi känna igen Gud, att Gud inte liknar något annat. När vi skapar nya sätt att älska varanda, när vi låter kärleken bryta vägar som ingen hört talas om, då bygger vi Guds rike.

För Gud liknar inget annat. På dagen är Gud mörk som en molnstod, men på natten ljus som en eldpelare. Men i mörker som i ljus så leder oss Gud in i det annorlunda, in i det som ingen människa skådat.