Fjärde söndagen i påsktiden

Misshagliga kroppar har människor alltid strävat efter att hålla ifrån sig. Till och med när man bar fram offerdjurens blod i templet så dumpade man kadavren utanför stadsmuren. Där dumpade man också sopor, och där begravde man sina döda. Det var en plats som var både rituellt oren och ohälsosam, men ändå fanns det människor som var hänvisade till att leva på sådana platser: de som var beroende av andra människor men som de andra inte ville kännas vid. Sjuka, brottslingar, de som plågades av demoner, de fick leva där utanför i marginalen. Men genom att Jesus led och dog just på den platsen, den plats ingen ville veta av, så helgade han både platsen och de människor som gjort den till sin.

Även vi vill helga alla de platser och människor som ingen vill veta av genom att gå ut till honom utanför lägret och dela hans smälek. Här på jorden har vi ingen stad som välkomnar oss, men vi söker den stad som ska komma.

Julnatten, Hebreerbrevet 1:1-6

”Jag skall vara hans fader och han ska vara min son”, säger Gud till David. Men innebörden i detta är inte att Gud och David båda är män. David var förvisso man men Gud, som skapade människan till sin avbild till man och kvinna, rymmer uppenbarligen i sitt väsen båda dessa kön och förmodligen en hel mängd som vi ännu inte upptäckt.

Nej, här talar Gud till oss efter vårt mänskliga förstånd. Och Gud använder inte ordet ”son” om David, om Jesus och om hela Israels folk för att säga att de alla är män (för Israels folk rymde minst två kön och förmodligen en hel mängd som vi ännu inte upptäckt). Nej, ordet son betyder här arvtagare, för det var bara söner som hade arvsrätt.

Vad Gud säger är till David, till Jesus, till Israels folk och faktiskt till oss alla (oavsett kön) är följande: ”Mitt barn, du är alltid hos mig och allt mitt är ditt. För du är min arvtagare, den som en dag ska fullborda mitt verk.”

Andra söndagen i advent, Hebreerbrevet 10:32-39

"Ni blev smädade och förföljda och gjordes till allmänt åtljöe, eller också ställde ni er vid deras sida som behandlades så."

Idag när vi får gifta oss med någon av samma kön i kyrkan, är det mer viktigt än någonsin att hålla fast vid den queera solidariteten. Det är alltför många homosexuella och par som gärna vill försvinna in i acceptansen och lämna andra, polyamorösa, bisexuella, transexuella och alla andra queera ute i kylan.

Det är inte värdigt en kristen att göra så. Vi ska inte kämpa för att flytta staketet, vi ska kämpa för att riva alla gränser mellan de accepterade och de som inte är accepterade. För vi hör inte till dem som drar sig undan och går förlorade utan till dem som tror och räddar sitt liv.