Vi vill så gärna tro att vi är herrar över oss själva. Att vi är förnuftiga, vuxna människor som gör det vi själva vill. Men samtidigt är vi rov för känslor som vi inte begriper. Det kan räcka med ett förfluget ord från en vän eller kollega för att förpassa oss tillbaka till barndomen, att vi blir sårade eller arga på ett sätt som står utom all proportion, även om vi försöker att inte visa något.
Ingenstans är detta så tydligt som när det gäller sex. I detta sönderinformerade samhälle har antalet nysmittade med HIV mot allt förnuft börjat öka igen, och vår omedelbara reaktion är att fnysa åt de där andra, som är så vansinnigt naiva eller rent av självdestruktiva att de har oskyddat sex, och vi tycker ofta (även om vi har vett att inte säga det rent ut) att de får skylla sig själva.
Men så enkelt är det inte. Mänskligheten sönderfaller inte i vi kloka och de dåraktiga. Det bor en mångfald krafter inom varje människa, som bara är nödtorftigt tyglade. Även den mest välinformerade och förnuftiga människa kan ett ögonblick eller en kväll falla rov för känslor och drifter som han (eller hon) inte visste att han hade. Jag talar inte om kåthet, utan kanske om känslan att inte orka bry sig, om behovet att få vara oansvarig för en stund eller kanske bara den plötsliga känslan att ingenting spelar någon roll.
Alla de där pinsamma och barnsliga känslorna finns inom oss alla, och vi behöver stötta varandra i de där stunderna och mellan dem, så att de inte tar överhanden. Och för att hjälpa oss att hitta tillbaka när de gör det.
skip to main |
skip to sidebar
